I Svenska Dagbladet skriver socialdemokraten och oppositionslandstingsrådet i Stockholm, Lars Dahlberg, intressant om motorvägsprojektet Förbifart Stockholm (till stora delar planerad i tunnel under Mälaren). Den gör det möjligt för all trafik som inte ska in i Stockholm att köra förbi utanför centrum. Den lösningen finns sedan årtionden i flertalet städer i Sverige, men inte i huvudstaden.
Dahlberg utmanar motståndarna till projektet, Motståndet mot förbifarten är kontraproduktivt:
Motståndet mot Förbifart Stockholm är kontraproduktivt och hämmar vår regions möjligheter att utvecklas. Detta kan tydliggöras på flera sätt.
För det första måste en kraftfull satsning på kollektivtrafiken i ett första steg handla om fler bussar eftersom det tar tid att bygga nya spår. Utan Förbifart Stockholm begränsas därmed möjligheterna att utöka trafiken.
För det andra kommer Förbifart Stockholm tillsammans med Södertörnsleden och Norrortsleden att bli den nya pulsådern mellan flera av våra regionala kärnor. Utan Förbifart Stockholm kommer arbetet med att försöka styra expansionen av arbetsplatser och bostäder till dessa områden att bli mycket svårare.
För det tredje är det bilköer som orsakar mest onödiga utsläpp. Vid acceleration och inbromsning frigörs mängder av skadliga ämnen medan en jämn körning minskar utsläppen. Utan Förbifart Stockholm finns inga möjligheter att minska trafikens klimatpåverkan genom att skapa bättre trafikflöden på våra stora trafikleder.
En klok sammanfattning. Visst, mer trafik bör gå på spår. Men om vi vill utveckla Stockholm och Sverige måste också biltrafiken fungera. Att vara emot att öka framkomligheten är att vara bakåtsträvare.
Visst är också investeringar i motorvägar och höghastighetsbanor dyra. Men vi är otroligt kortsynta om vi avskräcks av kostnaderna av att bygga dem. Vinsterna med att öka rörligheten i framtiden är enorma. Jag tror inte de ens går att mäta. Tänk bara tanken att Essingeleden inte skulle byggts, eller att Söderleden inte fanns? Hur mycket hade det inte hämmat Stockholm från att växa och skapa ökat välstånd?
Jag är för stenhård budgetrestriktivitet på alla områden i statens ekonomi — när det gäller konsumtion. Investeringar i infrastruktur är något helt annat! Det är som att förbättra blodomloppet i samhället, och ger syre för utveckling.
Det visste man på 1950-talet. Då var andelen investeringar avsevärt mycket högre i statsbudgeten och som andel av BNP än idag. Skillnaden? På 50-talet fanns framtidsoptimism! Idag råder tvivel, oro och pessimism. Det finns inga skäl till sådan dysterhet. Låt oss fortsätta utveckla samhället, satsa på framtiden! Våga investera.
(Andra intressanta bloggar om politik, Förbifart Stockholm, bilism, motorväg, framtid, trafik, teknik, pendling, samhällsplanering, miljö, klimat, växthuseffekten, klimat, järnväg, tåg, höghastighetståg, snabbtåg, maglev, TGV, SJ)