I en ny antologi ger drygt dussinet forskare förhållandevis korta och informativa artiklar om hur politiken i moderna välfärdsstater fungerar, och inte fungerar, när ekonomin och utvecklingen i omvärlden förändrar villkoren för samhället.
Jag fastnar särskilt för tre uppsatser. Statsvetaren Peter Santesson-Wilson, verksam vid Ratio, tar under rubriken På väg mot en politik utan “politik” upp forskning som visar att:
… politiken efter välfärdsstaternas expansion förändrats i grunden [Nya mekanismer] leder fram till att politiker tvingas koncentrera sig på skuldflykt (blame avoidance) istället för att söka beröm (credit claiming). När valmanskåren är mer benägen att utdela straff för försämringar än att belöna förbättringar, blir det viktigaste för politikern att inte göra sig skyldig till politiskt förargelseväckande beteende. Reformer är generellt sett riskabla, och blir motiverade endast när status quo-alternativet innebär risk för ännu större väljarbestraffning.
Santesson-Wilson är dock inte övertygad och menar att man med smarta politiska strategier kan skapa sig utrymme för substantiella reformer, och i andra kapitel ges konkret internationella exempel (bl a Nya Zeeland, Danmark, Holland).
Och faktum är ju att vi i Sverige har genomgått flera viktiga liberala reformer, vilket nationalekonomen Andreas Bergh och statsvetaren Gissur Ó Erlingsson visar i kapitlet Den tysta omvälvningen – svenska liberaliseringar 1980-2000:
Med andra ord, även om offentliga utgifter av BNP är intakta, så har en grundläggande omstrukturering av svensk ekonomi ägt rum. Få forskare har uppmärksammat detta. [Inom ramen för höga skatter] har omfattande organisatoriska reformer fått till följd att den ekonomiska friheten i Sverige ökat kraftigt under de gångna decennierna.
Figuren nedan visar att ett ofritt Sverige på 1970-talet blivit ett medelfritt land i västvärlden. (Dock är det irriterande att korrekturläsning inte skett av diagrammen som genomgående fått fel värden på axlarna, dock här rättade)
Friheten för medborgarna har ökat genom valfrihetsreformer, avregleringar, skrotande av statliga bolag och stramare budgetprocess.
Bergh och Erlingsson menar att denna reformanda varit möjlig genom det unikt svenska sättet att bedriva politik på: rationalitet, pragmatism och konsensus. Politiken har haft “nära samröre” med samhällsforskningen, och genom det “välfungerande utredningssystemet” har olika politiska aktörer fått en gemensam problembeskrivning. Författarna menar också att både Socialdemokratin och de borgerliga har stått bakom den så kallade svenska modellen. Det gjorde världsrekordet i högsta skatter möjlig i utvecklingen fram till 1970-talet, och samma mekanism har därefter gjort liberaliseringar möjliga.
Det är en intressant iakttagelse. I USA brukar man säga att politikerna aldrig slösar så mycket som när samma parti både innehar presidentposten och majoriteten i kongressen. Oavsett vilket av partierna det är. På samma sätt brukar politikerna aldrig ta så stort ansvar som när presidenten och kongressen styrs av olika partier. Då blockerar man varandra.
I Sverige råder — i de stora och över längre tid gällande ekonomiska frågorna — alltid konsensus, vilket betyder att när konsensus råder om att höjda skatter och ökade regleringar är bra, då drar Sverige ifrån alla andra i den riktningen. När det däremot råder konsensus om att avregleringar och liberalare ekonomi är bra, då genomför Sverige i samförstånd över blockgränsen snabba reformer i den riktningen. I Sverige blockerar man inte varandra, utan följs åt. Såväl långt in i socialistisk planekonomi, som tillbaka till en friare ekonomi.
Här avgörs utvecklingen av vad som för tillfället anses vara “rationellt”.
Denna bild strider ju starkt mot Sverige som landet lagom…
En beskrivning som jag bättre känner igen mig i är att vi i Sverige aldrig får vara oense i de stora frågorna. Avvikelserna från det för tillfället “rationella” får bara vara lagom små. Lagom-begreppet gäller inom det inrikespolitiskt svenska perspektivet.
Gentemot utlandet är vi och har länge varit extrema avvikare.
Och att denna “rationalitet” och pragmatism inte alls behöver leder till kloka och välavvägda beslut visar statsvetaren Anders Lindbom genom sin artikel om reformerad bostadspolitik. I konsensus kom partierna överens om att avveckla räntesubventionerna till bostadssektorn som uppgick till gigantiska 32 miljarder kronor 1993. Denna besparing inom boendesektorn “var väldigt stor jämfört med andra välfärdsprogram”. (Jämför med att karensdag och sänkt ersättning i sjukpenning, som drog in 7 miljarder.)
Men någon konsensus om att införa marknadshyror fanns inte. Därmed ströps ekonomin för bostadsbyggandet i båda ändar: man fick inte ta betalt enligt marknadsmodell och man fick inte bidrag från staten som kompensation. Resultat: bostadsbyggandet har gått ner. Förklaringen till att räntesubventionerna kunde dras in var att beloppen uppfattades som abstrakta för väljarna, som därför inte brydde sig. Men det logiska andra steget, att tillåta marknadshyror, kunde enskilda hyresgäster i attraktiva innerstadslägen förstå och protestera emot. Däremot förde ingen talan för förorternas hyresgäster, de som skulle få sänkt hyra.
Så att det svenska systemet skulle vara så där väldigt “rationellt” håller jag inte med om. Snarare lider konsensuskulturer brist på öppen och kritisk debatt, och då ökar risken för okloka beslut. Konsensus är bra i allvarliga kriser, men knappast annars.
Se mer: Reform – Förändring och tröghet i välfärdsstaterna (Norstedts, 2009).
(Andra intressanta bloggar om politik, ekonomi, reformer, nationalekonomi, statsvetenskap, forskning, frihet, konsensus, liberalisering, avreglering, skatt, skatter, recension, böcker)