Är det något som den dömde Konstfackeleven åstadkommit med sin brottslighet är det att avmaskera den svenska kultureliten. På Expressens ledarsida skriver Ann-Charlotte Marteus, Märkligt försvar för Anna Odell:
Tänk om hela Sverige hade nickat gillande åt Anna Odells konstprojekt. Varenda fotbollshuligan, kristdemokrat och dansbandskoryfé. Varenda polischef, psykiater och domare.
Skulle inte det ha varit ganska skräckinjagande? Skulle det inte vara ett säkert tecken på att Sverige slutligen hade förvandlats till en terminalt sakförståndig, madrasserad cell?
Domen upprör kulturvärlden därför att den representerar Verkligheten, som har oförskämdheten att tränga sig på. Kulturen står nämligen inte över samhälle och rättsstat. Kultur är inte finare än något annat. Det måste vara en chock för dessa självupptagna pretto-nissar, som därtill kräver att skattebetalarna ska försörja dem och deras ”viktiga” verksamhet.
(Andra intressanta bloggar om Konstfack, Anna Odell, falsklarm, våldsamt motstånd, oredligt förfarande, konst, konstnär, kultur, kulturpolitik, kulturstöd)