Igår kväll höll Bohmanfonden seminarium där Gösta Bohmans partisekreterare Lars Tobisson presenterade sin biografi, Främling i folkhemmet (Atlantis 2009).
Tobisson berättade hur han anställdes: han var Saco:s representant i en skatteutredning där också moderaternas vice ordförande Eric Krönmark ingick. Efter ett antal månaders arbete 1974 kom Krönmark fram och frågade om Tobisson inte skulle kunna tänka sig att bli partisekreterare i Moderaterna. Att han aldrig haft partibok gjorde ingenting.
När Tobisson till sina medarbetare på Saco sa att han skulle bli partisekreterare, frågade han dem om de kunde gissa för vilket parti. Någon hade då svaret: ja, du är väl en sådan där Göteborgsliberal.
Historien visar vilket stort förtroende Gösta Bohman hade för sina vice, här Eric Krönmark. ”Så hade jag själv aldrig gjort”, tillade Tobisson.
Med 25 år i allra högsta partiledningen, både i regeringsställning och i opposition, tycker Tobisson att åren som partisekreterare på 1970-talet var allra roligast. (Därefter kommer åren på 1990-talet då han var tillförordnad partiledare medan Carl Bildt var på Balkan.)
Det är en begriplig ståndpunkt. När det gäller uppgiften som partisekreterare tillhör Tobisson de bästa — alla partier inräknade. Han lyckades vårda och till allmänheten förmedla partiets identitet när partiet tvingades kompromissa i regeringsställning. Det var en viktig uppgift på 1970-talet då splittringen var stor, det var ett allas krig mot alla.
Tobisson gjorde detta så framgångsrikt att ekonomiminister Gösta Bohman ibland ringde och sa att Tobissons uttalanden ställde till det för honom i regeringen. ”Men vi har ju bestämt att göra den här arbetsfördelningen”, svarade Tobisson. ”Ja, fortsätt med det”, svarade Bohman.
Tack och lov är samarbetsklimatet ett annat idag.
Se mer: Den Gamle (M) talar ut: Lars Tobisson, Efterlängtad inblick.
(Andra intressanta bloggar om politik, historia, memoarer, Moderaterna, Lars Tobisson, Gösta Bohman, Carl Bildt, Alliansen, regeringen)