När Mehdi Ghezali satt i Guantanamo-fängelset som en misstänkt terrorist slöt de svenska medierna upp bakom hans besked att han var oskyldig. Han fick betydligt mycket mer stöd av medierna än Dawit Isaak, trots att Isaak fängslades ungefär samtidigt — och dessutom kämpade för demokrati. Men medierna hade större sympati för Ghezali.
Väl ute ur Gitmo bedyrade Ghezali sin oskyldighet, ett besked som medierna villigt och okritiskt spred till svenska folket.
Nu rapporterar man från Pakistan att Ghezali gripits, Polisen hittade bombbälte:
Polisen hittade ett bombbälte, kartor och detaljerad information om västerländska ambassader när de terrormisstänkta greps. Den danska ambassaden i Islamabad kan ha varit gruppens mål, uppger en underrättelsekälla.
Naturligtvis är han, om gripandet bekräftas, helt oskyldig också nu. Eller som Karlskoga-Kuriren skriver i Två gånger vore för mycket:
För fem år sedan släpptes han fri, efter påtryckningar från den svenska regeringen. En regering som i sin tur hade fått hård kritik för att man inte arbetade tillräckligt för att få honom fri.
Varför skulle en man, som har fru och två barn hemma i Örebro, återigen utsätta sig för risken att bli tillfångatagen? […] Borde inte han, mer än andra, hålla sig borta från det Pakistan där han en gång fängslades?
[D]et måste också kännas svårbegripligt för alla de människor som lade ner mycket tid och kraft för att hjälpa honom från Guantanamo. En gång till?
Ja, det vore intressant att höra, från de som hellre stödde en misstänkt terrorist än en demokratikämpe att komma ur fängsligt förvar, om de återigen tänker lägga ner sin energi på misstänkta våldsverkare hellre än att arbeta för människorättsaktivister.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, polis, fundamentalism, islamism, terrorism, självmordsbombare)