Dilsa Demirbag-Sten är glasklar i sin argumentation på DN-Debatt mot religiös klädsel på arbetsplatser:
En demokrati ska inte diktera för individen hur hon ska gå klädd, men arbetsgivare kan kräva att anställda på sin arbetstid först och främst är där i egenskap av sin profession, inte konfession. Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen. Kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där islamister flyttat fram sina positioner.
Vi måste lära oss göra distinktioner. Det handlar inte om att vara för allt, eller mot allt. Tyvärr brukar svensk samhällsdebatt spåra ur i fördummande och förenklade ytterligheter.
Dilsa Demirbag-Sten problematiserar frågan om klädkoder. Och tyvärr behöver det göras. Vissa grupper anser att alla andra ska visa dem hänsyn, samtidigt som de vägrar göra det själva. Så ska det inte vara. Ömsesidig respekt kräver att man inte alltid använder klädseln för att agera annonspelare för religiös eller politisk propaganda.
Därför gillar jag tanken på att kvinnor går in i moskéns manliga avdelning i bikini. Vilket liv det skulle bli! Och de som blir upprörda över ett sådant tilltag måste inse att — om de ska kunna kräva respekt — måste visa samma respekt för andra och att iögonfallande politisk och religiös klädsel inte är välkommen på arbetsplatser. Var sak har sin plats.
Antingen ska inga klädkoder gälla någonstans, eller så visar vi andra respekt genom att inte göra politisk demonstration av klädsel i yrkesliv, skolor och religiösa lokaler.
Det nya i detta är att muslimer faktiskt också har att visa hänsyn.
Som man bemöter andra, blir man själv bemött. Den gamla sanningen gäller idag som aldrig förr.
(Tillägg till socialliberaler: jag talar här om moral, inte om lagstiftning…)
(Andra intressanta bloggar om politik, islam, islamism, fundamentalism, rasism, kränkt, islamofobi, burka, bikini, niqab, slöja, integration, integrationspolitik)