Bilbränder beror på attityd inte sociala problem

I socialistiska Sverige hävdas alltid och genast att kriminalitet och våld beror på socical utsatthet och att alla är offer.
Bloggaren Haore Sulaiman, som själv bott i Gottsunda där många privatpersoners bilar satts i brand, bestämde sig att med block och penna åka tillbaka till förorten för att snacka med ungdomarna och höra om mediernas bild stämmer. Han ger sin rapport hos Second Opinion i ”Journalister är lättlurade idioter” (och blogg):

Jag frågar vad de känner till om bränderna och dess bakomliggande orsaker. […]
– Mycket av vad som händer beror på polisen men vissa bränner bara för att de tycker att det är spännande med uppmärksamhet och att folk här ska snacka om dem, förstårru, säger kompisen.
”Snacka om dem”?
– Ja, du vet. Det handlar om att visa att man kan göra grejer, förstårru, säger den tunnaste i gänget.
Medierna som har rapporterat om bränder och bråk här i Gottsunda har beskrivit orsakerna som sociala- och strukturella problem. Känner ni er utanför samhället?
(alla skrattar ironiskt åt frågan)
– Nej, nej, nej mannen. Det är skitsnack! Vi känner oss inte utanför samhället, säger en av grabbarna och skakar på huvudet. Han fortsätter:
– Det är inte så att vi som bor i de här områdena är typ fattiga eller något.
Med tidningarna skriver att…
– Journalister är lättlurade idioter. Det vet alla här. När de kommer hit och snackar med några snorungar om varför det blir bråk så säger de massa saker till journalisterna om att ungdomarna här inte har någon utväg eller så. Men det är skitsnack.

Det man skrattar åt är artiklar som ”Vi ser ingen annan utväg” i Upsala Nya Tidning. Sulaiman resonerar om varför han får andra svar än etablissemangets journalister:

Kanske hyser de större tilltro till mig. Men det kan också vara att de vet att jag kan syna dem bättre än en välvillig svensk reporter och att jag inte är lika ”lättlurad”. Något tydligt svar har jag inte.
Vad jag däremot är bekymrad över är att min undersökning visar att medier på jakt efter rafflande rubriker löper risk att utnyttjas av intervjuobjekt som verka veta vilka knappar man bör trycka på för ”komma med i tidningen”.

Ja, att utmåla alla som begår brottsliga handlingar som offer innebär att man varken förstår vad som händer, varför det händer och framför allt inte kan komma fram till vad som behöver ske för att få ett slut på utvecklingen.
För mig är det uppenbart vad problemet är: vuxenvärlden har inte satt några som helst gränser för dessa förortens unga. Inga lärare vågar säga ifrån. Någon kontakt med andra vuxna har de förmodligen inte. Föräldrarna kan ha kontroll, kanske stenhård kontroll, hemma i lägenheten, men inte alls utanför ytterdörren.
De första vuxna som visar någon som helst auktoritet är brandmän och polis. Därför söker man upp dem. Man vill bli sedd. Man vill kunna spegla sig i några som har respekt med sig.
Varför får dessa unga inte det på andra sätt än genom att kasta sten och bränna grannarnas bilar?
Det är den springande punkten.
De behöver disciplin i skolan. Då kan testandet av gränser ske i betydligt tidigare och i mindre, kontrollerad skala. Då skulle man möta vuxna med auktoritet och respekt, utan att behöva uppmärksamma brandmän och polis.
Skolan är nyckeln. Det är en genomfeminiserad institution som är så mjuk och eftergiven att den inte har något alls att ge grabbar som behöver testa gränser. Feminismen vägrar erkänna unga män som män. Det är som de ska omstöpas till flickor. En både omöjlig och sjuk sak.
Det är min, föga politiskt korrekta förklaring. Få vågar resonera i dessa termer, men det är här vi har förklaringarna att söka. Det är jag övertygad om.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )