Man kan skämta om allt. Men ju känsligare ämnet är desto smartare, vassare och med mer precision måste humorn levereras för att den inte ska falla platt, bli töntig och outhärdligt pinsam.
Måste erkänna att jag blev lite tveksam när det sades att Quentin Tarantino gjort en blodig och skämtsam film om andra världskriget, ”Inglourious Basterds”. I trailern har Brad Pitt en märklig amerikansk dialekt och ett ansiktsuttryck som påminner om buskis. Kan det verkligen fungera?
Men filmen får ihop det. Blodigt brutala scener blandas med komiska på ett magstarkt vis, men ändå inte över gränsen (även om en del av biosalongens publik var lite väl entusiastiska för min smak).
Det som förvånar mig är hur bra Christoph Waltz är som SS-överste Landa. Han är filmens verklige huvudperson. En så läskigt sliskig, smart och galen karaktär har jag inte sett på länge. Han kryper under skinnet på en, och gör att filmen höjer sig över ”spagetti-western”, som den kallats. Österrikaren intervjuas i Deutsche Welle: Christoph Waltz as Charming Monster.
Filmen består av ett antal täta scener med intensiv dialog, och action däremellan. Typiskt Tarantino. De två och en halv timmarna tar slut väldigt fort. Det är med andra ord en lyckad mix av absurda skämt, blod, spänning, riktigt svart ondska och härligt utlopp för hämnd.
Det hade varit ännu bättre om Tarantino tagit sig an vår tids ondska. Tänk att få se Ahmadinejad, blodtörstiga ayatollor och terrorledare i Hamas och Hizbollah skjutna, skalperade och innebrända.
Se trailer i YouTube. Se också: 218 internationella recensioner.
(Andra intressanta bloggar om film, recension, Inglourious Basterds, kultur, Quentin Tarantino)