Såg Stieg Larsson för första gången

Jag har inte läst någon av böckerna i Stieg Larssons Millenniumtrilogi som blev succé efter hans död. Att utmåla företagare som skurkar och familjer som inskränkta är så vänster, så konventionellt i kulturradikala kretsar och så politiskt korrekt att jag kräks.
Men i jakt på lite sommarsvalka passade jag ändå idag på att se filmatiseringen av Män som hatar kvinnor innan den slutar gå på bio.
Och jag blev positivt överraskad. Tempot, dialogen och berättartekniken är betydligt bättre än i exempelvis Arn-filmerna.
Mest överraskande är att hjältarna, reportern Blomkvist och den sexuellt utnyttjade Lisbeth Salander, inte har någon tilltro till staten och myndigheterna. De löser uppgifterna på egen hand. Inte minst Lisbeth vägrar se sig som offer och tar hand om sina plågoandar enligt bibliska rättvisan i ”öga för öga, tand för tand”.
Det är allt annat än politiskt korrekt. Och väldigt uppfriskande att se på bio.
Familjeband är heller inte ensidigt beskrivna som fängelsebojor, utan mer komplext skildrade i filmen.
Biobesöket får mig att fundera på det faktum att Stieg Larsson aldrig skrev något testamente, det som resulterat i en medieuppmärksammad tvist mellan Larssons sambo på ena sidan och hans far och bror på den andra.
Medierna har ställt sig på sambons sida och ojar sig över att hon inte får tillgång till miljonerna. Men rätt ska vara rätt och vänstern får sig här en läxa i juridik och äganderätt. För den som inte skrivit giltigt testamente och inte formaliserat sitt samliv är barn, föräldrar och syskon arvingar. Punkt slut. Och jag undrar om inte brodern har rätt när han i SVT:s Uppdrag granskning spekulerade i att Stieg Larsson, genom att inte skriva testamente trots att han uppmanats till det av juridiskt kunniga vänner, givit sitt besked.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )