‘Relativ’ fattigdom leder fel

Det har i sommar pågått en debatt om fattigdom, men utan att problematisera skillnaden mellan ”relativ” och ”absolut” fattigdom. Jag vill påstå att bara det sistnämnda är verklig fattigdom, när man går till sängs hungrig, saknar tryggt boende och inte har hela och rena kläder.
Relativ fattigdom betyder att man jämför med andra, och om man har mindre än de allra rikaste, ja, då är man ”fattig”. För mig är denna definition — som är den vanliga i samhällsdebatten — ett hån mot dem som verkligen är fattiga.
I Östgöta Correspondenten skriver Maria Björk Hummelgren, Subjektiv fattigdom:

Visst finns det de som har det jobbigt. Inget snack om saken. Men är man fattig för att man inte kan åka till Thailand eller bekosta en dag på Liseberg för sex personer?
Fattigdom är inte enbart en objektiv föreställning. Även om försök görs för att upprita svenska gränser för begreppet, bland annat av SCB och Rädda barnen, så är fattigdom en ständig jämförelse med andra. Och det kan vara problematiskt.
Vi gör alla val i livet, val som påverkar vår ekonomiska situation men som långt ifrån alltid tas med i beräkningarna.
Väljer man till exempel att skaffa fem barn har man kanske automatiskt valt bort semesterresor till Thailand. Dessutom värderar många föräldrar tid hemma med barnen högre än ett heltidsjobb. Det kostar också pengar. Prioriterar man däremot karriär, resor och nöjen, har man kanske inte råd att skaffa många barn, eller några alls.
Den enes ”fattigdom” framhävs oftare än den andres, men räknat i kronor och ören är skillnaden inte alltid så stor.

Just så. Begreppet ”relativ fattigdom” tar inte hänsyn till människors egna val, därför är begreppet meningslöst.
Intressant vore om granskningen av fattigdom handlade om varför människor hamnar i absolut fattigdom och hur många de är i Sverige. Då skulle debatten bli intressant. Men tyvärr är ofta de som tar upp fattigdom inte intresserade av dessa människor, man använder snarare fattigdom som slagträ i en ideologisk diskussion i syfte att slå ett slag för socialism och planekonomi.
Men vi har sett vad socialism leder till, i Ryssland och Östeuropa: Alla blir fattiga (utom partinomenklaturan). Men — och här har vi min tragikomiska poäng — enligt det relativa fattigdomsbegreppet fanns därmed ingen fattigdom i Sovjet! Om alla lever i misär är det ett kommunistiskt paradis.
Nej, jag påminner gärna om Winston Churchills kloka ord:

Kapitalismens inneboende last är den ojämna fördelningen av rikedom; socialismens inneboende förtjänst är den jämna fördelningen av fattigdom.

Den ”relativa fattigdomen” är ett sätt att försöka dölja detta och göra rikedom till något skamligt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )