Redaktionen för Svensk Linje, som är organ för Fria Moderata Studentförbundet, bad mig delta i debatten om Nya Moderaternas polititiska strategi. Studentförbundet tar första ordet i sitt namn på allvar och har aldrig ryggat för att vara kritisk i analys och debatt.
Under rubriken Hur långt till vänster tänker Nya Moderaterna gå? skriver jag:
När jag var medlem i Centerpartiet kritiserade jag hårt partiledningen under ledning av Olof Johansson … för att de tappat alla sina värderingar i extas över att få vara med och ratta statens spakar [i S-samarbetet 1995-98]. Makten i sig är så berusande och underbar att man blir fartblind och inte ser till syftet med makten.
Pragmatism används som svepskäl för att inte fatta beslut som minskar statens makt – det vill säga minska den makten man själv just kommit i besittning av.
Jag börjar misstänka att ordern till AP-fonderna [från Alliansregeringen i våras] fattades därför att man kunde fatta det. Någon tanke på om det var principiellt och ideologiskt rätt eller fel hade man inte. Att agera, att besluta, att slå näven i bordet och visa sin makt var mer lockande. Makten att kunna styra dessa enorma sparkapital gav ett sådant lyckorus att man inte kunde låta bli.
Om det är så, är det illa. Då har makten redan korrumperat Alliansen. Alla löper risk av korrumperas av makten. SVT-dokumentären om Ebbe Carlsson visade nyligen hur det tog sig uttryck inom Socialdemokratin på 1980-talet.
Den svåra uppgiften för Moderaterna är att förena den pragmatiska hållningen — som många marginalväljare gillar — utan att tappa kontakten med sin värderingar och sin identitet.
(Andra intressanta bloggar om politik, Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Val 2010, mitten, politisk strategi, Alliansen, regeringen)