Storbritanniens premiärminister Gordon Brown skriver exklusivt för DN-Debatt, FN:s säkerhetsråd måste enas mot juntan i Burma:
EU har kommit överens om ytterligare sanktioner direkt riktade mot regimens ekonomiska intressen som svar på domen och dessa måste införas så snart som möjligt.
Ett beslutsamt agerande av FN:s säkerhetsråd måste följa på detta. Inget mindre än ett världsomspännande förbud mot försäljning av vapen till regimen duger som ett första steg.
Ja, ska sanktioner vara meningsfulls måste Kina, som har vetorätt i säkerhetsrådet, vara med på noterna. Tyvärr säger Brown ingenting om svårigheterna med att få med Kina.
Sanktioner är ett trubbigt vapen som kan åstadkomma raka motsatsen till det som avsetts. Att bara väst drar sig ur handeln med Burma skulle bara innebära att kinesiska aktörer tar över. Det skulle knappast förbättra läget för burmeserna, när det gäller frihet och demokrati.
Och även om Kina på pappret skulle gå med på sanktioner, kan Burmaregimens önskan att gå förbi sanktionerna resultera i omfattande korruption. Det blev världens största korruptionsskandal när Saddam Hussien fann vägar runt FN:s sanktioner och mat-mot-olja-program i Irak. Saddam levde i ännu större lyx medan irakiska barn svalt ihjäl. Med Irakkriget upphörde denna omfattande korruption i mångmiljardklassen.
En sanktionmöjlighet som borde utvidgas är den som statsminister Fredrik Reinfeldt talade om igår, det vill säga att frysa ledande personers tillgångar och ge dem inreseförbud. Men också det kräver att förbud efterlevs, och vi såg häromåret hur EU struntade i det inreseförbud man givit Zimbabwes Robert Mugabe. Den typen av “sanktioner” ger bara den fördömde mer prestige.
Det gäller att göra rätt. Och det är inte lätt i internationell politik, där kriminella har samma status som stats- och regeringschefer i demokratiska länder.
(Andra intressanta bloggar om Burma, Aung San Suu Kyi, sanktioner, Kina, demokrati, frihet, FN, FN)