Få politiker har varit så inflytelserika och samtidigt så i skym undan som Lars Tobisson. Han var partisekreterare 1974-81 när Gösta Bohman skakade liv i partiet som i början på 1970-talet halkat ner på väljarnivån 11,5 procent. Sedan var Tobisson förste vice partiledare i två årtionden, fram till 1999 (alltså vice åt Ulf Adelsohn och Carl Bildt).
Jag minns honom bäst från Fälldinregeringarnas tid, och då med blandade känslor. Tobisson såg till att Moderaternas “egentliga” ståndpunkt kom ut i debatten, och att regeringens politik var en halvdan kompromiss. Tobisson var skicklig på detta dubbelspel, men i slutändan undergrävdes naturligtvis regeringens ställning när partier i den bedriver opposition mot den.
Man kan nog säga att Alliansens framgång ligger i att man inte gör det Lars Tobisson var bäst på, maximera det egna partiintresset på andra borgerliga partiers bekostnad. (De andra partiernas företrädare var också “duktiga” på att driva partiintresset före den samlade regeringens, men de gjorde det inifrån. Olof Johansson och Carl Tham var lika destruktiva som Tobisson, dock utan att värvade nya väljare. I den meningen var Tobisson betydligt smartare.)
Men nu när hans memoarer kommer jag inte att kunna låta bli att läsa dem. Svenska Dagbladet skriver i Bohman ville stoppa Adelsohn:
Moderatledaren Gösta Bohman försökte stoppa Ulf Adelsohn från att bli hans efterträdare. Bohman motiverade det med att ”det är ingen barnlek” att leda ett parti, skriver den förre politiske tungviktaren Lars Tobisson i sina memoarer.
Många var 1981 förvånade över att spelevinkeln Adelsohn efterträdde Bohman. (Som kommunikationsminister hade Adelsohn åkt tåg i Norrland och sagt: “Fan vad mycke skog!” En partiledare som inte vet att det finns skog i Norrland, vet inte mycket om sitt land.)
På den tiden hade politiken mycket större makt över Sverige än idag. Politik var också synnerligen prestigefull och togs på allvar, till och med av kvällstidningarna. Då handlade Aftonbladets och Expressens löpsedlar ofta om politik. Personerna på lösedlarna var ministrar och makthavare — inte i skandaler utan därför att de fattat något beslut eller gjort utspel i tal eller intervju.
(Det sistnämnda känner jag nostalgisk saknad över — löpsedlar som handlade om något viktigt. Däremot är det utmärkt att politiken fått mindre makt genom globaliseringen som öppnat gränserna och gör det omöjligt att försöka detaljstyra näringsliv och ekonomi på det sätt som då gjordes.)
Jag vet inte om Tobisson i sina memoarer relaterar till de större skeendena i samhället, eller håller sig till korridormyglet i riksdagshus och partikansli. Men oavsett vilket, har han säkert ett och annat att berätta.
(Andra intressanta bloggar om politik, historia, memoarer, Moderaterna, Lars Tobisson, Gösta Bohman, Ulf Adelsohn, Carl Bildt, Thorbjörn Fälldin, Alliansen, regeringen)