Här i bloggen har tidigare pekats på hur bistånd blivit till slöseri när verksamheten styrs av ett mål som handlar om hur mycket pengar som måste brännas, snarare än att satsa på effektiva projekt. En procent av bruttonationalinkomsten, BNI, måste bort — annars är vi inte solidariska nog.
Nu pekar Malin Sive i DN på ännu ett groteskt resultat av att låta en verksamhet styras av ett procentmål, Bistånd: Procentens idioti :
Hur idiotisk denna målsättning är bevisades för n:te gången i går när Sidas biträdande generaldirektör Magnus Lindell berättade om de tuffa neddragningar som blir nödvändiga nästa år. Många miljarder ska sparas. Inte för att afrikanska länder gjort stora framsteg i kampen mot fattigdom, för hälsa och frihet. […] Utan för att den ekonomiska aktiviteten i Sverige fallit och därmed BNI – då slår procenten till. Hårt. […]
Målet för offentlig verksamhet kan aldrig vara att den ska göra av med en viss summa pengar, vilket 1-procentsfixeringen innebär. […] Målet måste alltid vara att insamlade skattemedel används där de bevisligen används väl. Själva ryckigheten i biståndsanslagets storlek bäddar för dålig användning, det blir svårare att gå in i långsiktiga projekt och lättare att för säkerhets skull spendera för stunden.
Ja, enprocentsmålet är från början till slut en planekonomisk tanke. Den är skadlig, inte minst för tilliten till biståndspolitiken. Den skapar grogrund för korruption, oseriösa satsningar och opålitlig ryckighet.
(Andra intressanta bloggar om politik, Afrika, bistånd, biståndspolitik, FN, FN, Sida, demokrati,MR, korruption)