Det blir alltid fel när man lägger svenska eller västerländska tidsperspektiv på utvecklingen i den underutvecklade världen (ja, så är det, särskilt den muslimska världen har knappt lämnat medeltiden). Många ojar sig över att framstegen i Afghanistan sker så långsamt, att utländska trupper varit i landet i sju år utan att stabilitet åstadkommits och medievänstern med Janne Guillou i spetsen hävdar att den långsamma utvecklingen är bevis på att man inte kan vinna. Väst bör ge upp, och låta Afganistan återvända till medeltiden.
Dessa ståndpunkter är djupt inskränkta. Afghanistan är inte Sverige. Det är ett av världens fattigaste länder, och under alla tider härjat av krig och motsättningar. Egentligen är inte Afghanistan ens en stat. Mer anarki. Att få igång utveckling här är en biståndsinsats som naturligtvis inte sker i en handvändning. De som inte begriper det, begriper ingenting.
Vi måste ha ett mycket långsiktigt perspektiv. Respektera att framsteg sker med myrsteg, och bakslagen kommer att bli många.
Visst går det att vinna, i meningen etablera rättsstat och frihet för afghanska folket. Men det tar tid. Låååång tid.
Sydsvenskan begriper det i dagens ledare, Lång väg kvar:
Sverige är i Afghanistan för att, tillsammans med övriga länder i den Natoledda Isafstyrkan, stabilisera landet, förhindra att talibanerna återtar makten, och bidra till återuppbyggnad och demokratisk utveckling. Det är ett oerhört viktigt uppdrag, inte minst för Afghanistans kvinnor som trots allt fått en gnutta hopp sedan talibanväldet fallit.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är inget som uppstår över en natt. Vägen dit är i de flesta fall både lång och krokig – där precis som den en gång var här.
Vän av ordning kan då fråga: varför ska vi göra uppoffringar för afghanska rättigheter? I väst utvecklade vi samhället utan hjälp utifrån.
Svaret på den frågan ger det andra viktiga motivet för vår närvaro: om Afghanistan återerövras av fundamentalister har de en språngbräda att sprida sin extremism i världen. Och om den tillåts att ta över bara grannlandet Pakistan, kommer talibaner och al-Qaida att kunna lägga beslag på kärnvapen.
De som vill dra tillbaka svensk trupp från Afghanistan måste svara på frågan om de vill se atombomben i händerna på islamistiska extremister. Och om de anser att världen blir säkrare med en sådan utveckling.
Det ligger alltså också i vårt egenintresse att stoppa fundamentalisterna från att ta över Afghanistan och sprida sina sinnessjuka idéer i en redan instabil del av världen.
Men sådant begriper inte Janne journalist och hans kompisar som är fixerade vid Vietnam och inte kan tänka klart.
(Andra intressanta bloggar om politik, Afghanistan, fundamentalism, islamism, terrorism, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, svenska soldater, soldater, frihet, demokrati, bistånd, mänskliga rättigheter)