Ska Göran Hägglund våga stå för värderingar?

När Kristdemokraternas ledare, socialminister Göran Hägglund, höll sitt Almedalstal igår var han mer ideologisk än andra partiledare, tycker jag. Och det med all rätt. Kristdemokraterna behöver formulera vilken värdebas man ska stå för, antingen statskramande förmynderi (som var temat i EU-valet) eller tilltro till människors egna ansvar, traditioner och civilsamhällets gemenskaper.
Hägglund valde — tack och lov — på partiets riksting förra veckan det senare, och Almedalstalet blev en fortsättning. Det jag gillade bäst var att han också konkretiserade vad värderingarna betyder.

I Sverige ägnade socialdemokratiska regeringar årtionden åt att försvaga det civila samhället. Staten, kommuner och landsting tog på sig allt mer av beslutanderätt.Samhälle och det offentliga blev synonymer.
Men i ett starkt civilt samhälle kan alla människors intressen tas tillvara. Där de kan få skydd mot myndighetsmissbruk.
Vi kristdemokrater har drivit på för att regeringen ska frigöra den ideella sektorn … Genom valfrihetsreformer har det blivit lättare för organisationer att bedriva verksamhet utifrån sina medlemmars värderingar. Det handlar om skolor, förskolor, sjukvård och äldreomsorg …
Men vi kan inte stanna vid att se ideella sektorn som en utförare av tjänster. Dess existens är värdefull i sig.
Ju större den är, desto starkare är civilsamhället.
Ett livskraftigt civilt samhälle kan driva samhällsdebatten framåt. Bidra till en gemensam etik och tydliga värderingar. Därför måste också regeringen gå vidare och underlätta den ideella sektorns existens.
Kristdemokraterna har länge drivit kravet på att det ska införas en rätt för privatpersoner och företag att göra avdrag för gåvor till ideella organisationer.
Detta har också utretts åt regeringen. Utredningen kom för ett par veckor sedan.
Men utredaren faller in i samma statsorienterade resonemang som präglat svensk politik allt för länge. Utredaren vill inte att en avdragsrätt införs. Han skriver;
”…det (finns) fördelar med gåvor till forskning och ideell verksamhet. Utifrån i första hand ett beskattningsperspektiv överstiger emellertid nackdelarna fördelarna.”
För utredaren blir beskattningsperspektivet viktigare än uppskattningsperspektivet! Statens kortsiktiga intäkter viktigare än att underlätta för den ideella sektorn.
Jag kan aldrig ställa upp på det synsättet.
Vi måste tvärtom gå vidare och hitta fler och effektiva sätt att stärka den ideella sektorn.
Öka kraften hos Barncancerfonden, Stadsmissionen, Rädda Barnen och Världsnaturfonden.
Det är en fråga om levande demokrati. Om respekt … I grunden är det en fråga om frihet. Om en maktförskjutning.
Det är dags att Sverige precis som alla andra europeiska länder inför möjligheten till avdrag för gåvor till ideella organisationer.

Att tala om värderingar som växer hos människor, istället för krav på vad staten ska ta ansvar för, är en svår uppgift. Dels därför att vi svenskar är så vana att se staten som alla goda gåvors givare, dels därför att civilsamhället, precis som marknaden, innebär att initiativkraften kommer underifrån, från människor själva och därför inte enkelt kan beskrivas.
Men här kunde Hägglund knyta ihop värdringar med ett konkret förslag. Det ger tyngd och kraft åt argumenten.
Hägglund lyckades också reta upp delar av kultur- och mediaeliten med formuleringar som:

Att kulturutredningen exempelvis inte vill nämna ordet kvalitet verkar väcka lika mycket känslor som en ljummen cappuccino.
Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.

I Dagens Nyheter kallas detta för ”populism”, ”fjäsk” och ”gubbigt”. Därmed har Henrik Brors fel, när han i samma tidning hävdar att Hägglund misslyckats eftersom hans attack ska ha ignorerats av kulturvänstern. DN:s ledarsida är ju uppenbart provocerad…
Det är verkligen dags för Kristdemokraterna att ompröva sin strategi. Folkpartiet har under Lars Leijonborg och Jan Björklund rensat ut den korkade snällismen, Centerpartiet har under Maud Olofsson återgått till att vara ett parti för företagsamhet och medborgare snarare än statskramare och Moderaterna har flyttat sig till mitten under Fredrik Reinfeldt.
Bara Kristdemokraterna har fortsatt att famla än hit och än dit. Nu finns tecken på att också KD kommer att förnya sig. Jag kommer att i helgen ta upp några tecken på det.
Och det är verkligen på tiden.
Se också: SVD, Sydsvenskan, Expressen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )