Det slår gnistor om dagens ledarartikel i Nya Wermlands-Tidningen, Queermarxisterna slår till igen:
I själva verket är Pride ett maxat sexualiseringsjippo, där tre sociala minoritetsgrupper missbrukas som slagträ mot den borgerliga moralen, de traditionella familjevärderingarna och tvåsamhetsidealet. Syftet är att driva på sexualiseringen av det offentliga rummet och politiseringen av det allra innersta av privatlivets helgd, nämligen sexualiteten. Pride är således inte heller så mycket den påstådda frizonen för HBT-personer, som det är en tummelplats för allsköns kulturradikaler. Jämlikhetssträvandena har övergått i ren och skär queermarxism, komplett med en stenhård ”den som inte är med oss är emot”-attityd
En träffsäker beskrivning. Vänstern utnyttjar homosexuella för att driva sin politik som syftar till normlöshet, där alla traditioner och normer ersätts med relativismens anarkistiska ansvarslöshet. Synd att Pride låter sig kapas på det här sättet. Det gynnar inte den sak man säger sig stå för. Tvärtom förstärks bilden av homosexuella som en annan sorts människor, vilket faktiskt är tragiskt.
Min ståndpunkt beskrivs väl av följande citat ur bloggen från 2005:
Markus Friberg tycker grundidén, att fira att man är stolt över sig själv, är bra. Men han menar att man inte är sin sexuella läggning.
— Pride skiljer snarare ut hbt-gruppen från övriga samhället, som att en hbt-person är annorlunda och behöver stöd och hjälp. De gör personer till sin sexuella läggning inte till fria individer …
— På så vis bidrar festivalen till att människor blir sedda enbart som sin läggning och inte för den de är.
Just så.
(Andra intressanta bloggar om politik, Stockholm Pride, Pride, queer, hbt, gay, fördomar, homosexualitet, heterosexualitet, heteronormen, normer, )