Jag har försvarat att islamister som Muhammed Omar och Ahmed Rami får komma till tals, exempelvis i debatter. Det beror på att jag är helt övertygad om att yttrandefrihet är det bästa och effektivaste vapnet mot totalitära krafter. Då framgår hur de hyllar Adolf Hitler och menar att han förde samma kamp som palestinierna gör idag. Därför instämmer jag i PM Nilssons replik på SVD:s ledarsida idag när han skriver:
Omar visar hur stödet för den iranska regimen kan se ut och med sin blogg hur nära den typen av islamism ligger nazismen. Det är väsentliga upplysningar för alla som tar demokratin och dess utmaningar på allvar.
Det jag däremot vänder mig emot är när massmedier, som Sveriges Radio, upphöjs dessa i högsta grad kontroversiella personer till någon sorts samlande gestalter för det svenska samhällslivet och låter dem komma till tals oemotsagda. Som att läsa, typ, dagens dikt eller andra liknande uppdrag som inte kopplas till en het samhällsdebatt. Sådana uppdrag är att legitimera deras åsikter. Och de är mycket vanliga.
Hos Newsmill tar Torbjörn Elensky upp frågan, Därför synar inte medierna Mohamed Omars bluff:
Identitetspolitik hänger nära samman med det något luddiga begreppet “mångkulturalism”. Tydligast manifesteras detta i idéer om kvotering – som om en upphöjd representant för en marginaliserad grupp på något satt skulle kompensera för generella och strukturella orättvisor. Det är politik som kosmetika och ett hån mot alla som på allvar tror på vikten av större rättvisa i samhället, exempelvis i form av en fullgod skolgång for alla barn…
Efter den identitetspolitiska charad där Mohamed Omar intagit en av paradrollerna, kanske vi äntligen kunde få lite verklig oppenhet, där inte identitetspolitiskt opportunistiskt rolltagande kan bli en genväg som ursaktar okunskap och logner.
Så sant som det är sagt.
(Andra intressanta bloggar om politik, islam, islamism, islamister, fundamentalism, terrorism, rasism, nazism, Palestina, Israel, media, medier, mediekritik, journalistik)