I Iran firar man inte Midsommar

För oss som är nästan maniskt intresserade av vad som händer i världen är internet räddningen en sådan här stor svensk helgdag, då allt är lugnt och stilla här hemma.
För er som känner samma sug efter internationella nyheter har jag några tips när det gäller Iran, där förhoppningsvis historia skrivs just nu.
Svenska medier deltar i västvärldens stöööörrrsta mööööjliga tyyyyyystnad kring händelseutvecklingen. Inget stöd till demonstranterna. Inte ens moraliskt! Iranska folkets protester möts med iskall kyla (även av exempelvis Svenska Dagbladets ledarsida som tycker det räcker att tyst och passivt ”se på”). Vad ska dessa iranier med frihet till, tycks många avmätt resonera.
Nej, då söker jag mig hellre till dem som har ideologisk ryggrad.
Som Kanadas utrikesminister. AFP rapporterar i Canada rejects Iran’s call to ’stay out’ of its politics:

Kanadas utrikesminister Lawrence Cannon avvisade på torsdagen Teherans uppmaning att ”stanna utanför” Irans interna politiska angelägenheter … ”Men det kommer vi inte att göra”, sa han. ”Vi kommer att fortsätta att stå upp för demokrati. Vi fortsätter att utmana Iran om mänskliga rättigheter.”

Detta är ett viktigt moraliskt stöd till folkresningen mot de tyranniska mullorna i Iran. Varför kan inte Sverige, Europa och USA göra detsamma? Varför tiga och därmed samtycka till förtrycket?
Barack Obama vann det amerikanska presidentvalet på förnyelse och hoppfullhet. Men det är ingenting han vill förmedla till iranska folket, skriver Charles Krauthammer idag i sin kolumn i Washington Post, Hope and Change – but Not för Iran:

Miljoner iranier har gått ut på gatorna för att trotsa en teokratisk diktatur som förklarat sig vara fiende till den frihet och tolerans som Amerika representerar. Demonstranterna kämpar på egen hand, men de väntar på budskap om att Amerika står på deras sida.
Och vad får de höra från USA:s president? Tystnad. Sedan något än värre. Efter tre dagar av oroligheter förklarar presidenten sin policy: fortsatt ”dialog” med regimens religiösa förtryckare.
Dialog med ett prästerskap som skjuter demonstranter, utvisar journalister, arresterar aktivister. Att engagera sig i samtal med ledare valda i ett riggat val leder oundvikligen till att ge dem legitimitet.

Under tiden växer demonstrationerna i Iran. AP och New York Times rapporterar i Hundreds of Thousands Stage Somber Rally in Iran:

Hundratusentals demonstranter klädda i svart och grönt fyllde gatorna i Teheran på torsdagen i en lugn protest med stearinljus för att sörja de som dödats i sammandrabbningar efter det omstridda presidentvalet. Den massiva marschen — den fjärde i ordningen denna vecka — sänder ett mäktigt budskap …
Demonstranterna gick tysta fram till dess man nådde centrum, där talkörer hördes ropa ”Död åt diktaturen!” … Dessa dagliga demonstrationer med hundratusentals deltagare väcker jämförelser med storleken på protesterna under 1979 års islamistiska revolution som fick monarkin på fall.

Var ska det sluta? TIME Magazine pekar i en analys ut fyra tänkbara resultat efter den senaste veckans dramatiska händelseutveckling, Iran: Four Ways the Crisis May Resolve.
Ett: Revolution 2:0?
Trots internet är det inte troligt att 1979 års revolution upprepas och regimen störtas, skriver man. Motståndet har inte säkerhetspolisen på sin sida, och delar av oppositionen tillhör etablissemanget som inte vill gå så långt som till att störta hela regimen. Ahmadinejad har också bredare folkligt stöd idag än vad Shan av Iran hade då.
Två: Massaker a la Himmelska fridens torg?
Ahmadinejads hårda utfall gör ett scenario där protesterna slås ned med kompromisslöst militärt våld tänkbart. Och det våld regimen hittills använt — sju döda — har uppenbarligen inte skrämt folkmassorna till lydnad. Men en sådan åtgärd skulle undergräva regimens legitimitet.
Tre: Andlige ledaren Khameneis pensionering?
Att erkänna valfusk skulle vara ett bittert piller för den högste ledaren, ayatollah Khamenei att svälja. Oavsett hur krisen löses har Khameneis auktoritet allvarligt försvagats också inom regimen. En kamp om vem som ska efterträda honom kan starta. För att rädda Ahmadinejad och nå enighet inom regimen kan Khameneis pensionering vara en möjlighet.
Fyra: Iran går Zimbabwes väg?
Khamenei skulle kunna följa Robert Mugabe, och göra upp med oppositionens kandidat och på det sättet sitta kvar även om man förlorat val. Genom att gå presidentkandidaten Mousavi till mötes kan regimen hoppas på att man splittrar oppositionen.
TIME menar att det som avgör vilken väg Iran väljer är hur styrkeförhållandena mellan aktörerna visar sig vara inom och utom regimen under den närmaste tiden.
Tänkvärt. Jag hoppas naturligtvis på första alternativet.
En dag borde iranska folket kunna fira sina kulturella högtider lika fritt och tryggt som vi i Sverige nu firar våra helger.
Glad Midsommar, kära läsare!
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )