Michael Jackson har ju ”alltid” funnits där, för mig sedan tonåren. Minns hysterin när ”Thriller” kom. Men i mina olika umgängeskretsar lyssnade vi snarare på Kraftwerk och teknodisco, eller på U2 och Springsteen. Och på fester lades nog LP-skivor med Py Bäckman och Dan Hylander, liksom Magnus Uggla och Gyllene Tider, på oftare än Michel Jackson.
Men det är ju svårt för samtiden att avgöra en musikers betydelse. Från 1700- och 1800-talen finns bara det absolut allra bästa kvar. Vad kommer att finnas kvar av 1900-talets musik om tvåhundra år?
Jag är ju övertygad om att Louis Armstrong får samma status som Mozart och Beethoven. Han intruducerade och var med att skapa en helt ny musik för världen: jazz. Och lade grunden för det som blev popmusiken. Michel Jackson var den som starkast fångade sin samtid som popikon, vilket kan mätas i sålda album och intresset för turnéerna.
Hans tragiska personliga öde påminner mig om Mozart, som ju likt Jackson var ett underbarn vid fyra års ålder. Mozart dog ännu inte 36 år fyllda, och nu har Jackson gått bort vid 50.
Det jag gillar bäst av Jackson är nog hans tolkning av Charlie Chaplins ”Smile”.
Jackson var en populär underhållare. Men var han en stor musiker? Jag är inte övertygad. Tiden kommer att utvisa.
(Andra intressanta bloggar om samhälle, musik, kultur, Michael Jackson)