På kort tid har två storfilmer kommit som handlar om motståndsrörelser i våra nordiska grannländer under andra världskriget. Det är helt rätt att vi blir påminda om att frihet och demokrati varit nära att utplånas mycket nära oss.
Särskilt upplyftande är att den senaste, om den norska motståndsmannen Max Manus har blivit en stor publikframgång. Filmen har just haft Sverigepremiär och jag såg den i helgen.
httpv://www.youtube.com/watch?v=WbK4WTQFf9U
Och jag förstår framgångarna. Regissörerna Joachim Rønning och Espen Sandberg har lärt sig Hollywoods berättarteknik: man fokuserar på en person och ser kriget genom honom. Det blodiga, döden och tortyren blandas med och lättas upp av den galghumor som fanns i gruppen kring Max Manus.
Krigets motsägelsefullhet får gestaltas av några nyckelrepliker, som när Max Manus säger att han saknar det finska vinterkriget (där han deltog som frivillig) eftersom man där stod öga mot öga med fienden. Inte som i motståndsrörelsens sabotageverksamhet i Oslo där vem som helst kunde vara naziinformatör eller infiltratör.
Förra året kom filmen Flamman & Citronen, vilket var kodnamnen på två danska motståndshjältar under naziockupationen av Danmark. Trots skådespelare som Mads Mikkelsen blev filmen ingen publikframgång. Men den fick fina internationella recensioner. Jag gillar den filmen lika mycket som Max Manus, men regissören Ole Christian Madsen försökte sig på ett mycket svårare upplägg: han ville spegla de gråzoner som finns i krig. Inte bara när det gäller dubbelagenter och infiltratörer, utan att det kan finnas mindre ärofyllda motiv även hos personer i en motståndsrörelse.
httpv://www.youtube.com/watch?v=aRkb5jlVXDs
Flamman (kallades så för sitt röda hår och sitt patos) och Citronen (därför att han var tystlåten) vet inte vem de kan lita på. Är order som kommer från danska exilregeringen i England äkta eller har de förfalskats av ledande personer på vägen? Vem arbetar de för, egentligen? Filmen präglas av paranoia och blir fruktansvärt dyster. Problemet är att i ambitionen att spegla spelet tappar filmen fokus på huvudpersonerna som man inte alls lär känna lika väl som Max Manus. Flamman och Citronen blir brickor i ett spel, som ändå inte får någon förklaring i filmen.
Flamman & Citronen ger nog en mer autentisk bild av hur psykiskt pressat det var att tillhöra motståndsrörelsen under kriget. Men Max Manus är en bättre filmberättelse.
Jag rekommenderar båda. Varmt. Vi får aldrig glömma att vårt styrelseskick ingalunda är garanterat i evighet. Demokrati är inte alls så stabilt som vi som aldrig upplevt krig tror. Och de verklighetens motståndsmän som nu hyllas på detta vis är värda varje sekund av uppmärksamhet. Mitt bland alla dessa lättviktiga Linda Rosing-typer som annars tar upp så mycket av det offentliga rummet idag.
(Andra intressanta bloggar om film, recension, kultur, bio)