Det finns flera synnerligentankeväckande citat i Elise Claesons kolumn i Svenska Dagbladet idag, Kräv inte bara mer personal:
Jag bor ju på personalens arbetsplats, svarade den gamla damen på frågan hur hon trivdes på äldreboendet.
Och därmed träffar den gamla damen mitt i prick. Politiker ser äldreboenden i första hand som en arbetsplats. I andra hand som äldre människors hem. Man har låtit fackliga aspekter styra och överordnas allt annat.
Claeson har också en konkret lösning på hur de äldre ska få komma ut mer:
Föreståndare för alla äldreboenden, ring barn och anhöriga och kräv att de besöker sina gamla släktingar, tar ut dem på promenad och deltar i vården. Kräv inte bara mer personal.
Hon knyter här an till samma tänkebanor bloggen framfört: Äldrevårdsskandal: var är de anhöriga?
Jag menar att solidaritet är något man gör frivilligt. Därför har skatter ingenting med solidaritet att göra. Graden av solidaritet i ett samhälle beror på hur mycket enskilda medborgare är beredda att ställa upp för anhöriga, vänner och bekanta i civilsamhället. När äldre bli isolerade och upplever att de bor på någon annans arbetsplats, då står det illa till med solidariteten i Sverige.
(Andra intressanta bloggar om politik, moral, vård och omsorg, omsorg, äldreomsorg, gamla, äldreboende, äldre, moral)