Alliansregeringen stark i sak, svag i retorik

I nya numret av magasinet Neo har SVD:s politiske chefredaktör PJ Anders Linder gjort den bästa utvärderingen av Alliansen som jag läst hittills, Reformer kräver rötter (pdf).
Linder konstaterar att den viktigaste förändringen som regeringen med de fyra borgerliga partierna presterat, är att man i grunden har förändrat logiken i svensk partipolitik: ”Den stora bedriften ligger [i] att de har samarbetat så förtroligt trots alla prövningar.” Bilden av vilken sida i politiken som är den stabila och långsiktigt hållfasta har förändrats.
Förr sågs borgerliga regeringar som tillfälliga undantag från S-styre, om Reinfeldt vinner valet nästa år kan det tänkandet begravas. Jag skulle vilja lägga till att det opinionsras som Mona Sahlin råkat ut för det senaste halvåret, beror ju i hög grad på det faktum att hon måste visa upp ett regeringsdugligt alternativ och därför närma sig V och MP. Det har spräckt bilden av S som ensam regeringsbildare.
Alliansen har genomfört flera genomgripande reformer, sänkt skatterna för dem som tjänar minst, sänkt arbetsgivaravgifterna, infört avdrag för hushållsnära tjänster och avskaffat förmögenhetsskatten.
Men, konstaterar Linder, regeringen har inte argumenterat särskilt starkt för dessa förändringar, och på det värderingsmässiga planet har man till och med talat emot sina egna åtgärder:

För medan de flesta åtgärder pekar i en riktning har budskapet pekat åt alla möjliga håll. Gång på gång har statsråden kastat grus i sitt eget maskineri.

Linder syftar på värnskatten, vars avskaffande statsministern beskrivit som ett ”hot mot välfärden”. Som brev på posten föreslår därför Socialdemokraterna höjda skatter för höginkomsttagare. Om inte Fredrik Reinfeldt argumenterat så som han gjort, hade Socialdemokraterna knappast vågat gå fram med sådana förslag.
Vilka borgerliga politiker talar stolt om att man har skrotat en orättvis och jobbförstörande skatt, frågar Linder angående förmögenhetsskattens avkaffande. Han menar att Alliansen slår undan benen för framgångsrik borgerlig politik när man kallar de som betalar statlig inkomstskatt eller slagit i a-kassetaket för ”höginkomsttagare” och ”rika”.
Inte heller när regeringen privatiserat statliga företag har man använt tillfället att driva aktiv förmögenhetspolitik och bredda det folkliga ägandet. Linder summerar:

Dissonansen mellan politik och retorik gör att utväxlingen på de faktiska reformerna blir för dålig … Förståelsen för vad företagandet betyder för utveckling, jobb och välfärd fortsätter att vara alldeles för liten.

Så sant. Regeringar som vill bli omvalda kan inte gå snabbare fram än att man har opinionen med sig, men att använda retorik som går rakt emot den egna politiken är ett högst besynnerligt inslag i Alliansregerandet.
Ett undantag finns, ett exempel som manar till efterföljd:

Jan Björklund och den borgerliga skolpolitiken förändrar alltså inte bara de konkreta regelverken utan också själva utgångspunkterna för debatten. Det är framgångsrik reformpolitik.

Ja, de förslag som regeringen lägger fram måste naturligtvis följas av en offensiv retorik och argumentation som förstärker de värderingar som förändringarna bygger på.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )