I Göteborgs-Posten skriver Kerstin Alnebratt i sin S-krönika att det vore förödande om debatten om Europapolitiken dränktes av spekulationer om valdeltagande och KD:s tv-reklam:
Jag är mer övertygad än någonsin om att det europeiska samarbetet behövs. Samtidigt är jag oerhört besviken på partiernas oförmåga att formulera vad de vill göra av samarbetet. Med partier i detta sammanhang menar jag inte i första hand de svenska partierna. Det är deras europeiska motsvarigheter som måste profileras. Vad vill europasossarna, europaliberalerna, de gröna i Europa?
”Besviken” är ordet. Men vilka möjligheter har dessa ”europapartier” att visa upp sig egentligen? All makt ligger ju i korridormygel som knappast kan visas upp i offentligheten. Omröstningarna i parlamentet är ju samtidigt en charad, allt är då avgjort sedan länge mellan partierna. Det betyder att borgerliga och socialdemokrater röstar lika i 97 procent av omröstningarna.
Frågan är vad vi väljare har med denna mygelkultur att göra? Varför ska vi legitimera detta ogenomskinliga, dolda och hemliga maktutövande? Demokrati bygger på att VÄLJARNA avgör inriktningen på politiken genom att tilldela höger eller vänster majoriteten, och i nästa val utkräva ansvar: har majoriteten använt den väl eller ska vi sparka dem och tillsätta oppositionen?
Denna demokratiska makt har EU tagit ifrån oss väljare. Det är detta som gör mig djupt besviken på Europaprojektet. Varför litar inte EU på väljarna?!
Och varför ska vi lita på EU, om unionen inte litar på oss?
Det borde de svenska kandidaterna ge svar på!
(Andra intressanta bloggar om politik, Europa, EU, EU, EU-parlamentet, EU-val, EU-valet)