Trots sol och värme – både monarkin och arbetarrörelsen i kris

På denna kung Gustaf XVI Gustafs födelsedag framför riksdagsmannen och europaparlamentskandidaten Hans Wallmark (M) en hyllning hos SVT Opinion, Grattis – monarkins framtid ser ljus ut:

Ingen [har] till någon veckotidning eller annan försökt profitera på sitt släktskap med Daniel Westling! …
Med en hälsointresserad entreprenör som gifts in i familjen Bernadotte inympas en del av den strävsamma borgerlighet som funnits med från början.

Det är ju ett sätt att se på kronprinsessans gemål. För egen del tror jag att kungen själv är orolig för de konstitutionella implikationerna. Han ville inte på 1970-talet ändra successionsordningen, sedan Carl Philip föddes som kronprins. Han har enligt rykten inte uppskattat Victorias val av partner. Monarkin bygger nämligen på ett avtal mellan familjen och nationen: som kungafamilj får man rätt till privilegier som inga andra medborgare, mot att man som statschef sätter nationen före privatlivet — exempelvis när det gäller giftermål.
Ska monarkin fungera måste nationen alltid komma främst. Och att då avstå från att gifta sig ”med vem man vill” ingår i kontraktet. Den uppoffringen stärker monarkin eftersom den skapar respekt för att tronföljaren sätter nationen före privatlivet.
Den som vill leva ett liv som andra, ska naturligtvis lämna hovet. Och kan så göra. Vill man inte bära monarkins plikter, är det bara att avsäga sig förmånerna. I det avseendet är Victoria lika fri som alla andra. Det är bara att bestämma sig. Det finns ju andra tänkbara tronföljare, och i detta fall är det ju extra smärtfritt: tronföljden återgår till den som först hade den, lillebror.
Jag tror, till skillnad från Wallmark, att monarken upplever en orolig tid. Hur ska tronarvingens val av make påverka institutionen? På kort sikt har Wallmark rätt, folk efterfrågar flärd och vad är inte det om inte ett kronprinsessbröllop. Men på lång sikt? Den pågående ”vardagifieringen” av kungafamiljen urgröper motiven för att ha en monarki.
Och jag som är principiellt lagd, gillar inte att den yngre generationen av kungafamiljen mer uppträder som rika överklassungar än bygger respekt genom att uppfylla de konstitutionella uppoffringar som ger dem deras ställning. Men leva gott på våra skattepengar har man inget emot. Även en Bernadotte måste göra nytta för den lön man får av folket. Jag är inte beredd att betala skatt för att några övrklassbrats ska leva lyxliv.
På ett sätt är det en historisk nyck att kungen firar födelsedag 30 april och arbetarrörelsen firar sin historia dagen därpå, 1 maj.
Trots all sol och värme vi upplever i år, är dessa båda institutioner, som haft mycket stark ställning i Sverige, mitt inne i en existentiell kris. Båda har fått allt svårare att hitta sin roll på 2000-talet.
Sedan 1800-talet har de båda visat en otrolig förmåga att kunna anpassa sig till nya tider, men har vi inte nu nått så långt i anpassning att de båda har förlorat sin identitet? Monarkin är inte längre monarki, utan överklassfamilj vilken som helst. Arbetarrörelsen är inte längre arbetarrörelse, utan ett kotteri där man delar ut bonusar och pensionsförmåner som vilket annan börsbolag eller offentlig makthavare som helst.
(Andra intressanta bloggar om , , , Carl XVI Gustaf, , prinsessan Victoria, Victoria, , , , förlovning, historia, , demokrati, Sverige, samhälle, statsskick, , , , , )