Redaktören för tyska tidningen Die Zeit, Josef Joffe, skriver en läsvärd artikel i Wall Street Journal med anledning av att det snart är hundra dagar sedan president Barack Obama tillträdde.
Vad betyder den enorma popularitet som Obama har runt om i världen? Joffe ger ett underbart svar i As ever, countries have interests, not friends:
Kan den popularitet Obama har omsättas i makt? Hur långt kan Obama pusha sin agenda gentemot, säg, Tysklands förbundskansler Angela Merkel eller Frankrikes president Nikolas Sarkozy?
Ungefär så långt han kan kasta ett piano.
Som framgår av rubriken på artikeln, menar Joffe att en presidents popularitet inte betyder något eftersom stater i internationell politik agerar efter sina intressen, inte som vänner. Artikeln fortsätter:
För ungefär 500 år sedan fick Frans I av Frankrike frågan vilka missförstånd som underblåst hans ständiga krig med Habsburgs Karl V. Han svarade: ”Inga, vi är helt eniga. Vi vill båda kontrollera Italien.”
Konflikter mellan stater bygger på hårdare fakta än ohyfsad stil eller dålig personkemi, tidigare klagomål eller inbillade rädslor. Internationell politik är varken psykiatriska eller ”se mig, känn mig”-övningar under toppmöten. Det handlar om makt och positioner, om att förebygga skador och skydda intressen. Kärlek och vänskap gäller för folk, inte nationer.
Se där en läxa som Dagens Nyheter och svensk journalistkår ännu inte begripit.
De har fått för sig att George W Bush saboterade Amerikas ställning genom att uppträda rakt och utan flams, trams och fjäsk. Och därför kommer Barack Obama, som inte gjort något annat än fjäskat för omvärlden i snart hundra dagar, enligt denna logik att öka sitt inflytande.
Den här bloggen har flera gånger varnat för motsatsen: skurkstaterna kommer att ta för sig och utnyttja Obamas svagheter. Vi har redan sett hur de somaliska piraterna attackerar amerikanska intressen på ett sätt de inte vågade så länge Bush var president. Och om dessa de minsta och sämst beväpnade aktörer börjar kaxa upp sig, vad kommer då inte Iran, Ryssland, Kina, Nordkorea, al-Qaida och andra totalitära krafter att göra?
Josef Joffes utvärdering av Team-Obama är:
Den grundläggande läxan är att trevliga snubbar inte når längre än tuffa grabbar som Bush.
Jag skulle vilja dra slutsatsen ännu hårdare och säga att trevlighet kan vara farligt. John F Kennedy och Jackie var älskade i Frankrike, men Charles de Gaulle satte käppar i hjulet för Nato. Och när JFK sträckte ut en hand till Nikita Chrustjov började Sovjetunionen omedelbart placera ut kärnvapenmissiler på Kuba.
Det skulle inte förvåna mig om Obamas naivitet skapar en internationell kris som för världen till randen av kärnvapenkrig.
Att fjäska ger inga fördelar, annat än för dem som tar chansen att utnyttja läget i mörka syften.
(Andra intressanta bloggar om USA, Barack Obama, diplomati, internationell politik, Vita huset, kärnvapen, kärnvapenkrig, säkerhetspolitik,Bush, Bush)