Maciej Zarembas artikelserie “I väntan på Sverige” har inte skapat samma uppmärksamhet som hans tidigare essäer i Dagens Nyheter. Dels därför att han för oss som vågat diskutera integrationens misslyckande inte framför något nytt, dels därför att etablissemangen fortsätter att blunda hårt och vägrar se bristerna.
Östgöta Correspondenten skriver i dagens ledare Systemfel i integrationsapparaten:
[Zaremba] jämför med hur Socialdemokratin på 1940-talet mötte Alva Myrdals idéer om stödet till behövande. Myrdal ville ge allt stöd in natura – tvål, kläder och vitaminer – eftersom hon ansåg att de fattiga inte kunde avgöra sina egna behov, och alltså inte borde få pengar. Partiet sade nej, eftersom modellen ansågs stigmatiserande och otidsenlig, och dessutom byråkratikrävande.
Men flyktingar i Sverige på 2000-talet bemöts just så stigmatiserande. Trots att närmare 190 000 kronor är avsatta för varje flyktings integration … så sker den största maktutövningen på kommunernas socialkontor …
Då uppstår horribla situationer som Zaremba ger exempel på. En tandläkare från Irak får gå en kurs och lära sig att det är nyttigt med skogspromenader, trots en skriande tandläkarbrist i Norrland. Kliniker i Norrland flyger under tiden in tandläkare från Polen.
Den politiska korrektheten är dummare än tåget, och skapar utöver svåra effektivitetsförluster också stort lidande bland dem som inte får försöka etablera sig i Sverige.
Men vem blir förvånad? Det här har vi vetat i årtionden. Men inget händer. Det är nämligen förbjudet att göra något. Det ska vara så här!!! Integrationsapparaten måste ha objekt att arbeta med för att hålla systemet igång. Då är det rätt att köra ut irakiska tandläkare på skogspromenader, inte sätta dem i jobb. Då skulle ju tusentals statliga tjänster vara hotade.
Det är ju för att motivera och försvara myndigheternas existens som politiken ser ut som den gör. De måste ha ”flyktingar” att visa upp för att motivera miljardrullningen av skattemedel.
Och inga riksdagspartier ifrågasätter spelet. Allt rullar på.
Det hade varit mer givande om Zaremba analyserat varför alla svenska riksdagspartier inte bara upprätthåller det här systemet, utan försvarar det med näbbar och klor. Ingenting är viktigare än att låta allt rulla på, utan att ställa frågor, utan att kritisera, utan att lyfta ett finger för att förändra någonting alls.
Varför är det politiska etablissemanget så inställt på att upprätthålla ett moraliskt sjukt, ekonomiskt ineffektivt och mänskligt nedbrytande system? Och för att lägga till två ord som förklarar mycket av problemen: ”oflexibel arbetsrätt”.
De här frågorna skulle jag vilja höra Zaremba utveckla…
Ett bevis på att Zaremba inte nått fram är att tidning som han skrivit i, DN, på ledarplats idag bagatelliserar problemen och landar i vikten av att få välja ”huvudbonad individuellt”. DN understryker med största allvar: ”det finns ingen anledning att förhålla sig på ett annat sätt till sjal och turban än till toppluva och keps”. Detta är artikelns slutkläm.
Vilken tragikomiskt larvig slutsats av Zarembas seriösa försök att beskriva den misslyckade integrationen!
Om Zaremba inte ens nått fram till medieetablissemanget på hans egen redaktion, så kan man utgå från att han inte gjort det till det politiska etablissemanget.
Mottagandet av Zarembas artikel är mer avslöjande än artiklarna i sig. Den mentala muren som hindrar samhällsdebatten att se problemen är fortsatt ogenomtränligt tjock.
(Andra om politik, Maciej Zaremba, integration, integrationspolitik, invandring, utanförskap, fundamentalism, extremism, arbete, arbetslinjen, sysselsättning, arbetslöshet, social nedrustning, långtidsjukskrivna, socialen, försäkringskassan, välfärd, tillväxt, ekonomi, arbetsrätt, arbetsrätten, i)