Sveriges moderna historia startade 1932 när Per Albin Hansson blev statsminister och arbetarrörelsen byggde folkhemmet. Dessförinnan var allt mörkt, fattigt och eländigt.
Så lyder den officiella historieskrivningen i allt från dagspress till skolböcker, ja till och med på universitetet har denna myt satt sig hårt.
Att det är en myt som saknar all grund i fakta visas i en ny bok, En annorlunda historia – Folkhemmet i nytt ljus (Timbro). I går presenterade författaren Anders Edwardsson sitt arbete.
Till skillnad från andra historieböcker använder Edwardsson inte byråkratsvenska utan ett personligt och lätt språk. Han tar också ett större helhetsgrepp än många andra i ämnet. Eller vad sägs om följande utdrag:
Den politiska verkligheten på högre nivåer består nämligen av två diametralt skilda sidor, varav många forskare tenderar att ensidigt fokusera på det yttre rollspel som är riktat utåt/nedåt mot väljare, stödtrupper och media som är ämnat att ge sken av politiken som en god och logisk process, vari alla — förutom givetvis motståndarna — alltid agerar med landets och medborgarnas bästa för ögonen.
Politik består dock alltid också av ett inre rävspel — “spelet bakom kulisserna” — där frågor, ambitioner, maktkamper, prioriteringar med mera utspelas och avgörs i en brutal och ständigt föränderlig väv av bland annat personliga kontakter, tillfälliga allianser, fusk, mygel. avundsjuka, svek, baktaleri, sex, sprit och rena sinkaduser, som ofta är minst lika avgörande för utfallet som en aldrig så, utåt sett, välsmord partistämma.
Härligt raka formuleringar som visar att Anders Edwardsson förstår hur verklighetens politik fungerar och alltid fungerat. Inte minst ordet “sinkadus” är viktigt. Efter mina år i politiken har jag insett att tillfälligheter är en enormt viktig faktor för hur det faktiskt blev. Oerhört underskattad i efterhandsbeskrivningar, eftersom många gärna tar åt sig äran åt det som blev gjort av en slump.
Edwardsson uppnår sin ambition: sätta “Folkhemmet i nytt ljus”.
Några invändningar finns dock att göra. Jag tycker den beskrivning av svenska folksjälen som växer fram inte är fulländad. Författaren anger genomgående “Luther och Jante” som beskrivningar för att svenska folket låtit sig underordnas överheter, från kungar och adel till politiska partier. Det är därför staten kunnat växa sig så stor och skatterna bli högst i världen.
Detta är naturligtvis en del av sanningen. Men jag menar att det också finns andra drag i de kulturer och traditioner som påverkat utvecklingen. Svenska folket har inte varit livegna under dagligt förtryck av furstar, som på den europeiska kontinenten. Vi har kämpat och strävat i fattigdom, långt bort från överheten. I vårt glest befolkade land med stora avstånd hade överheterna under århundraden mycket svårt att utöva sin makt över småfolket. I byarna gällde det att i vardagen lösa uppgifterna efter eget sinne. Här krävdes kreativitet, handlingskraft och mod att prova sig fram.
Jag menar att det var dessa egenskaper som exploderade när industrialismen tog fart sedan statsminister Louis De Geer och finansminister Johan August Gripenstedt avvecklade merkantilismen (“skomakare bliv vid din läst”), införde frihandel och passfrihet.
Sverige hade ju världens högsta tillväxt de etthundra åren från 1870 till 1970. Denna utveckling hade inte kunnat ske om inte svenskarna var vana vid att ta egna initiativ. Tidigare hade det bara haft betydelse för den egna byn, de närmaste i jordbrukssamhället. Men med industrialismen kunde kreativiteten komma till nytta på helt nya sätt.
Jag hade gärna sett Edwardsson mer utveckla de krafter som gjorde att det svenska samhället hade särskilt god jordmån för företagsamhet, uppfinnare och entreprenörer.
Och Edwardsson faller lite i samma fälla som han kritiserar andra för: att tala illa om borgerligheten. Han beskriver de borgerliga regeringarna 1976-82 som “ett misslyckande”. Jag håller definitivt inte med. Med Thorbjörn Fälldin bromsades statens expansion medvetet för första gången på 1900-talet. Bidragssystem stramades upp, exempelvis med återinförd karensdag i sjukförsäkringen. Det var ett historiskt brott mot utvecklingen efter andra världskriget. Statens utgifter som andel av BNP minskade från 52,9% av BNP 1977 till 50,9% av BNP 1983. Inget att skryta med, men åt rätt håll.
Detta är dock de enda invändningar jag har att göra. Och det är inte lätt att täcka in allt i en historiebok som täcker Sveriges politiska utveckling från 1500-talet. Som helhet har Edwardsson gjort en viktig insats för ge svensk historia en större bred och komplexitet.
Alla vi som gått i den svenska flumskolan borde läsa boken.
Se också: Därför duger inte ‘höger’ och ‘vänster’ längre
(Andra om historia, ideologi, politik, högern, höger, vänster, vänstern, folkhemmet,konservatism, socialliberalism, socialism, fascism, i)