Utrikesminister Carl Bildts utrikesdeklaration var knappast någon kioskvältare. Men debatten kring den är rätt intressant. Sydsvenska Dagbladet gör en viktig iakttagelse i ledaren, Tala om Nato:
De förslag till ”ett fördjupat utrikes- och försvarssamarbete” som den tidigare norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg presenterade nyligen kommer regeringen att ”i positiv anda noga pröva”.
Bildt slog också fast att ett nära samarbete med Nato vad gäller krishantering är ”av strategisk betydelse för Sverige”. Under våren kommer regeringen att med adress riksdagen ”redogöra för Sveriges samarbete med Nato”.
Formuleringarna ledde knappast till några kraftfulla protester från kammarens mer neutralitetstrogna representanter – Vänsterpartiets Hans Linde undantagen – under den efterföljande utrikespolitiska debatten.
Man kan ju hoppas att det är ett tecken på ökad öppenhet och minskad inlåsning i gammalt förlegat tänkande i oppositionen (men tyvärr misstänker jag att det lika väl kan vara ett tecken på oppositionens svaga intellektuella kapacitet, att man inte förstod vad utrikesministern sa).
Och Dagens Nyheters ledarredaktion gör i sin kommentar något så intressant som att kritisera folkrätten, den som man tidigare så hårt klamrat sig fast vid för att motsätta sig all demokratisering i Irak och annorstädes, Utan alliansfrihet:
Alltför många gånger har vi exempelvis sett hur nödvändiga och viktiga utvecklingar kritiserats för att de strider mot ”folkrätten” … Som tydligast blir detta just när de mänskliga rättigheterna kommer i fråga. Med traditionell, eller kanske snarare stelbent tolkning av normerna hade förtryckare än i dag ostört kunnat begå vilka övergrepp som helst på det egna territoriet. Viktiga nyskapelser som FN:s fredsbevarande styrkor hade aldrig sett dagens ljus. Kuwait hade aldrig befriats.
Detta är en välkommen förflyttning från DN:s sida. Det är viktigare att värna mänskliga fri- och rättigheter än ”folkrätten” som i praktiken ger diktaturer fritt fram att förtrycka sin befolkning.
I Svenska Dagbladet påpekas att oppositionen är splittrad, Det ingår i ordförandeskapet att ligga lågt:
I riksdagen blev det tydligt att det finns fyra alternativ i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Alliansen står bakom utrikesdeklarationen. De rödgröna går fram längs olika linjer. Vänstern och Miljöpartiet står dock varandra nära i fråga om EU-negativism, anti-amerikanism och beröringsångest inför Nato. Och vad vill Socialdemokraterna? Det talade Ahlin inte mycket om.
Ja, det förtjänas att påpekas att rödgröna regeringsalternativet saknar utrikespolitik. Det är minst sagt ett svaghetstecken.
Östgöta Correspondenten tar upp ett annat särdrag hos Socialdemokratin i ledaren, De sista brösttonerna?
S menar att Bildts utrikespolitik präglas av ”mycket snack och litet verkstad”. Det är naturligtvis sant. Bildt, liksom andra utrikesministrar, har i princip bara orden att arbeta med i diskussioner, förhandlingar och ställningstaganden. Därför är S-kritiken ett slag i luften. I stället avslöjar kritiken ytterligare en del av Socialdemokratins grandiosa självbild. När de egna utrikesministrarna markerar ståndpunkter i sina tal, då är det viktigt och gör skillnad. När en borgerlig utrikesminister gör samma sak så är det ”bara ord och ingen handling”.
Utmärkt analys av utrikespolitikens funktionssätt. För ett litet land är möjligheterna att rubba verkligheten ute i världen inte stora, men det handlar om att stå för rätt prespektiv, att moraliskt stödja värderingar vi delar. Och göra det tydligt.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,utrikespolitik, försvarspolitik, Carl Bildt, utrikesdeklarationen, MR, frihet, yttrandefrihet)