Miljöpolitiken har gått överstyr sedan vetenskapen ekologi blev politisk ideologi. Då förvrängdes fakta och sakkunskap till politiska dogmer, trosatser och rent nys. Ett sådant exempel är ambitionen om ett giftfritt samhälle. Uttrycket är grovt ovetenskapligt. Alla naturligt verksamma substanser blir giftiga i fel mängd. Det handlar om dosering.
Men miljöpolitiken har handlat i okunnighetens namn om att förbjuda “giftiga” kemikalier. Resultatet blir ineffektiv och ofta direkt miljöskandlig politik. En som äntligen vågar säga det är Robert Nilsson, professor i toxikologi vid Stockholms universitet och mångårig expert för olika FN-organ. På DN-Debatt skriver han idag, Stoppa den svenska miljöextremismen:
Svensk miljöextremism beror framför allt på våra illa informerade folkvalda som bland annat ställt sig bakom det groteska konceptet ”en giftfri miljö”. Någon ”giftfri miljö” kommer aldrig att finnas, inte ens för de typer av ämnen som prioriterats.
I kemofobins kölvatten har man dessutom svårt att acceptera att även naturprodukter kan vara lika, eller till och med mer riskabla än industrikemikalier … En rad svenska miljörestriktioner kan redan på förhand bedömas få liten eller ingen positiv inverkan på vare sig människans hälsa eller miljö.
Jag tycker Robert Nilsson här är försiktig. I bästa fall ställer förbud bara till med fördyrade levnadsomkostnader. Men det allvarliga är ju att det som sägs ske för miljöns bästa faktiskt skapar ökade miljöproblem. Man krånglar alltså till livet för människor, sänker takten i välståndsutvecklingen och försämrar miljön — i miljöns namn.
Det finns många exempel på hur missriktat och okunnigt miljöengagemang skapat större probelm. Ett sådant är att koppar i båtbottenfärg har förbjudits eftersom koppar av Kemikalieinspektionen beskrivs som ett “gift”. Men koppar förekommer naturligt i miljön och har gjort det genom miljontals år. Resultatet av kopparförbudet har blivit att andra färger används, mer ineffektiva färger som måste användas i stor mängd och som sölar ner vattendrag och vars risker är okända (men de innehåller inte koppar!). En närsynt och dogmatisk strävan efter “giftfritt” kan ge raka motsatsen.
Själv tycker jag det ska finnas en tydlig rågång mellan naturvetenskapen och politiken. Vetenskap ger kunskap, men från “är” till “bör vara” och “gör så här”, är steget långt. Vetenskapen ger inte svar på hur samhället ska organiseras. Ta Darwins evolutionslära som exempel. Den låg till grund för den populära utvecklingen av rasbiologi, som ledde till tvångssteriliseringar och senare till Förintelsen under andra världskriget.
Vetenskap har i alla tider missbrukats. Just nu sker det inom miljöpolitiken.
Se också Eudoxas kommentar i Rädslan styr svensk politik.
(Andra intressanta bloggar om politik, miljöpolitik, miljögifter, miljö, ekologi, vetenskap, klimat, växthuseffekten)