I takt med att partipolitiken i Sverige, Europa och också i USA blir alltmer strömlinjeformad, slätstruken och utan ideologiskt profilerade politiker, växer Margaret Thatcher sig allt större. Hennes övertygelse, kampanda och kompromisslösa vilja framstår som bländande färgstark idag, då politiker i bästa fall framträder i nyanser av grått.
Ikväll sänder BBC ett drama som skildrar Margerat Thatchers sista veckor som premiärminister i november 1990, då hon låg i krig med sitt eget parti. I Daily Telegraph skriver Phillip Johnston om hur han som reporter följde henne dessa dramatiska veckor, When Margaret Thatcher had nowhere left to turn:
Det var ett elektriskt ögonblick, kulmen på ett antal extraordinära veckor i brittisk politik som får kriserna som hänt därefter att framstå som bagateller i jämförelse. Här hade vi en sittande premiärminister, den första kvinnan i jobbet, en politiker som hade vunnit tre nationella val i rad och aldrig förlorat en debatt i parlamentet, i en kamp om hennes politiska liv. Och det var inte oppositionen som samlats i en attack mot henne, utan hennes eget parti. Detta var ett drama spetsad med stanken av svek. Det var en politisk avrättning så smutsig att det tog Tories en generation att återhämta sig från blodbadet.
Margaret Thatcher förlorade den absoluta majoritetens stöd hos den egna parlamentsgruppen, och därmed sin auktoritet som partiledare. Hon tvingades avgå efter nästan 12 år som premiärminister. Knappt någon har suttit så länge på en av världens mest utsatta politiska poster.
Då var hon omstridd i sitt eget parti och avskydd av oppositionen. Hon gick alltid sin egen väg — och frågade ingen om lov. Men som Johnston skriver, så har hon med tiden fått erkännande som en historisk politiker, också av Labourpartiet.
Det är en lärdom dagens politiker borde ta till sig. Visst betyder handlingskraft och närmast revolutionära förändringsambitioner, i hennes fall för liberalisering, avreglering och kapitalism, att man stöter på starkt motstånd. Man kanske till och med förlorar makten efter ett tag. Men den som använt sin politiska makt för att göra rätt saker kommer att få erkännande av historien.
Tyvärr verkar dagens politiker i väst sakna andra ambitioner än att värma taburetterna och följa med strömmen.
Trösten är att kunna minnas Margaret Thatcher, och hoppas att tiden för karaktärer med patos ska komma igen.
(Andra intressanta bloggar om politik, Margaret Thatcher, ledarskap, integritet, historia, samhälle, demokrati, Storbritannien)