TV-kanalen HBO har en otrolig förmåga att producera högklassiga TV-serier. Vem minns inte “Band of Brothers”? Lika tät och intensiv, fast på ett delvis annat sätt, är den åtta timmar långa miniserien om Amerikas andra president: John Adams (jag köpte DVD-box här). Han har fallit i glömska, eftersom han inte var en ikon, likt de andra ledarna som lade grunden för USA, utan mycket mänsklig.
John Adams var kort till växten, korpulent, otålig, resultatinriktad, temperamentsfull och obekväm i sociala sammanhang. Medan de flesta andra kom från framgångsrika och skolade familjer, var Adams far skomakare och hans mamma kunde inte läsa.
Ändå var det han som ledde diskussionerna, i tufft motstånd, för att de 13 Nordamerikanska kolonierna skulle bryta loss från kung George och Storbritannien. Thomas Jefferson, George Washington och Benjamin Franklin satt tysta. John Adams fick ta skiten i de hårda duellerna (främst från New York och Philadelphia, städer som levde gott på brittisk handel, samtidigt som de hotades av ödeläggelse av brittiska flottan i ett frihetskrig). Därmed skaffade han sig många fiender, något de andra slapp undan.
Det var John Adams som skickligt agerade för att successivt flytta fram positionerna mot självständighet. För att få kolonierna att ta gemensamt ansvar för Massachusetts milis, som redan 1775 låg i strid med brittiska kolonialmakten, gick han förbi principfrågan om kolonierna skulle dela ansvaret i en gemensam armé, för att gå direkt till frågan om vem som skulle leda trupperna. Han föreslog överste George Washington. Eftersom Washington hade högt anseende ville ingen rösta emot honom, och på köpet godkände man att kolonierna solidariskt skulle ta ansvar för striderna.
Man kan inte annat än beundra sådan fingerfärdig statsmannakonst!
Alla vet att Thomas Jefferson var huvudförfattare bakom självständighetsdeklarationen 1776. Men få vet är att det var John Adams som föreslog att en deklaration skulle skrivas — i ett ögonblick då många fortfarande var emot brytningen med britterna. Adams resonemang var att man bör ha ett förslag utarbetat, i det fall kolonierna skulle komma att fatta ett sådant beslut. Adams utsågs att leda kommittén som skulle skriva förslaget. Men eftersom han var engagerad i 22 andra kommittéer bad han Jefferson skriva.
John Adams fick sitt erkännande som en av huvudarkitekterna bakom självständigheten när han valdes till George Washingtons vicepresident. Och han blev Förenta staternas andre president. Men när han förhindrade att USA gick in på Frankrikes sida i kriget mot Storbritannien under franska revolutionen, förlorade han valet efter fyra år till Thomas Jefferson som blev USA:s tredje president.
Miniserien bygger på den Pulizerbelönade biografin med samma namn, så historiska fakta bör vara klarlagda. Serien är ingen okritisk hyllning — den visar svaga sidor, inte bara hos Adams utan också hos Jefferson, Washington, Franklin och Alexander Hamilton. En anledning till att David McCullough kunde skriva en så detaljerad biografi, var att John Adams hade en mycket omfattande brevväxling med sin fru Abigail. Därför kan också miniserien ge en god inblick i vardagslivet under 1700-talets andra hälft. Man får på nära håll ta del av smärtan, smutsen och sjukdomarna.
Se trailer (1 min):
httpv://www.youtube.com/watch?v=RSnNPhb9rJM
För den politiskt och filosofiskt intresserade finns här också en historisk scen (4 min). Det är kommittén för författandet av självständighetsdeklaration som samlats: Adams är ordförande, Jefferson utkastets författare och Benjamin Franklin.
httpv://www.youtube.com/watch?v=T1Txi1687wo
Serien vann inte mindre än fyra Golden Globe för några veckor sedan: 1) Bästa miniserie, 2) Bästa manlig huvudroll i miniserie: Paul Giamatti, 3) Bästa kvinnliga biroll i miniserie: Laura Dern (fru Adams), 4) Bästa manlige biroll i miniserie Tom Wilkinson (som Benjamin Franklin).
En personlig reflektion: Jag är inte förvånad över att den man som tog på sig den kanske största bördan för att få något gjort, är den som är bortglömd. Det finns många exempel. Låt mig nämna Sveriges förste statsminister Louis De Geer, som enligt min mening är grovt underskattad, liksom Thorbjörn Fälldin.
De hade både en starkt värdegrundad uppfattning som var kontroversiell i tiden, men samtidigt en vilja att få något gjort genom pragmatiska kompromisser när det var möjligt, eller genom rak konfrontation när det var nödvändigt. (De Geer avskaffade ståndsriksdagen och liberaliserade ekonomin, Fälldin bröt den statliga expansion som pågått i ett århundrade.)
Denna praktiska inriktning på resultat innebar att de var sämre på att skriva ner sina tankar på det storvulna och romantiska sätt som historien lättare kommer ihåg. De ägnade sig åt vardagligt slit, snarare än högtflygande drömmar. Fälldin kallade drömmarna för “renhännren” efter en dikt av Birger Norman — de som gärna talade om hur de vill ha det, men aldrig var beredda att skita ner händerna med att göra grovjobbet: nå konkreta uppgörelser eller vinna hårda konfrontationer.
John Adams var inte rädd att huga i. Han var revolutionens grovjobbare. Den som fick saker att hända, trots hårt motstånd. Utan Adams hade kanske inte George Washington fått någon samlad självständighetsarmé att leda, och Thomas Jeffersons och Benjamin Franklins filosofiska tankar hade stannat på pappret; romantiska drömmar som aldrig blivit omsatta i verkligheten.
Jag menar inte att de som skriver filosofiskt lysande texter ska nedvärderas, inte alls. De är otroligt viktiga i opinionsbildningen, och för att skapa förståelse för det som sker. Men vi ska inte glömma bort de som tar ansvaret för att i sak åstadkomma en historiska förändringar i rätt riktning, särskilt då priset för att nå resultat kan vara högt.
(Andra intressanta bloggar om USA, historia, kultur, TV)