PJ Anders Linder tar på ledarsidan i Svenska Dagbladet upp två viktiga poänger, Motståndet krympte Centern. Det är sant ur två aspekter. För det första innebar kärnkraftsmotståndet att Centerpartiet tappade stöd i opinionen. I Smedjan skrev jag 2001:
Kärnkraften är en viktig orsak till centerpartiets fall, inte det framgångskoncept som den interna mytologin hävdar. Kärnkraften blev en fråga först en bit in på 1970-talet, då partiets opinionsmässiga stöd redan låg på nivån 25-30 procent. Ganska snart visade sig frågan vara en gökunge som trängde ut alla andra idétraditioner ur partiet.
Det var först 1975 som Centerpartiet satte ned foten och röstade emot Palme-regeringens proposition om 13 reaktorer. Och i valet året därpå förlorade man en procentenhet jämfört med 1973 då man, före kärnkraftsstriden, uppnådde 25,1 procent av rösterna.
För det andra krympte idé- och framtidsdebatt när Centern närmast blev ett enfrågeparti. Linder skriver:
Man lyckades inte förnya kritiken av det socialdemokratiska stordrifts- och överhetssamhället som hade varit så kraftfull under åren runt 1970. Istället blev moderaterna tongivande med sina marknadsekonomiska idéer.
Själv tycker jag att partiet borde återuppta den samhällssyn man hade före kärnkraftsmotståndet, det perspektiv som verkligen är partiets själ: motstånd mot överhetssamhället, att stå på medborgarnas sida mot statens förmynderi.
Den formen av decentralisering behövs mer än någonsin.
(Andra intressanta bloggar om politik, kärnkraft, energipolitik, miljö, klimat, växthuseffekten, global uppvärmn, klimathotet, klimatförändring, klimatförändringar, klimatpolitik, Val 2010, moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, kristdemokraterna, alliansen, regeringen, Maud Olofsson)