Vid ett möte i eftermiddag med europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) och partisekreteraren Per Schlingmann (som startat valblogg inför EU-valet 7 juni) blev det tydligt hur besvärligt europapolitiken är, ur ett demokratiskt perspektiv. Gunnar Hökmark har agerat, förmodligen mer kraftfullt än de flesta andra svenskar i EU eftersom han har en maktposition som vice gruppledare i EPP, mot de protektionistiska tendenser som finns inom alla Europaparlamentets partigrupper (läs: fransmän mfl).
Men hur ska vi väljare i Sverige kunna sätta oss in i korridordiskussioner i Bryssel? Hur ska vi kunna värdera hans insats i förhållande till andra kandidater som också talar om frihandel?
Mitt budskap var att kandidater och partier (som sitter på resurserna) i Europavalet behöver bevisa att de menar allvar genom att dokumentera vad man gjort sedan förra valet 2004. Vi väljare måste kunna skilja skitpratarna från de som verkligen menar vad de säger.
I svensk inrikespolitik har vi väljare hyfsat god möjlighet att via medier och debatter bilda oss en egen uppfattning kontinuerligt under en mandatperiod. Därför handlar valrörelserna inför riksdagsvalet om vad partierna vill göra efter valet, i framtiden.
I Europavalet vet vi däremot inte vad kandidater och partier överhuvudtaget sysslat med i fem år. Kunskapsluckorna är stora. I huvudsak beror det på att EUs processer i hög grad formas av en förhandlingskultur där svart och vitt blir grått. Det går inte att utifrån se tydliga skillnader eftersom det varken finns en styrande majoritet eller en opposition som begär folkets förtroende för att ta över. Alla har sina fingrar i syltburken, hela tiden.
Därför måste kandidater och partier för mig — som inte tänker låta sig luras av vackert tal — bevisa att de menar allvar med vad man säger. Ett utmärkt sätt att göra detta är att redovisa hur man röstat i olika voteringar i parlamentet. Hittills har Junilistan varit de enda som ordentligt dokumenterat hur svenska europaparlamentariker faktiskt röstat.
Om jag alls ska rösta i EU-valet vill jag veta att jag inte blivit sol-och-vårad av tomt pladder. Jag vill ha bevis på att kandidaterna agerat i linje med det man lovar i valrörelsen.
En annan skillnad jämfört med riksdagsval tror jag är att väljarna söker de kandidater som bäst kan företräda Sverige i Europa. Det handlar om att välja de som vågar utmana fransmän, tyskar och italienare som tror att de äger unionen i kraft av störst folkmängd. Också här blir det viktigt för partierna att visa att deras kandidater har förmåga att “ta tjuren vid hornen”, istället för att sitta tyst och trycka i sina små tjänsterum i glas- och betongpalatsen i Bryssel och Strasbourg.
Sverige behöver män och kvinnor som kan slå näven i bordet och säga ifrån. Det räcker inte att ha rätt åsikter.
Utifrån dessa utgångspunkter tänker jag analysera kandidaterna i Europavalet. Och utfallet kommer att avgöra om jag ska stanna på sofflocket, i tyst protest, eller rösta på en kandidat som bevisat sin förmåga att faktiskt göra nytta i Bryssel.
(Andra intressanta bloggar om politik, Europa, EU, EU, Moderaterna, EU-parlamentet, EU-val, EU-valet)