Är Mona Sahlin slut som statsministerkandidat?

I Göteborgs-Posten skriver Abraham Staifo, Mona redan en lam anka:

I viktiga tider mobiliserar Socialdemokraterna sina styrkor i LO-kollektivet, Folkets hus och ABF-föreningar … Göran Persson kunde i svåra tider med en blandning av kyla, politisk list och auktoritet manövrera ut och få med sig dessa intressen. Mona Sahlin saknar alla de attributen. I förra veckan gav industrifacken öppet sitt stöd till regeringens kärnkraftsbeslut. Det ser inte ut att vara sista gången Sahlin stöter på starkt motstånd i de egna leden. Belackarna är många och kommer i slutändan att avgöra valet 2010.

Han jämför Mona Sahlin med en annan partiledare:

Centerledaren Maud Olofsson gjorde precis tvärtom i kärnkraftsfrågan. Hon tog ledningen och fattade beslut i en fråga som annars skulle fortsätta hänga som en kvarnsten runt partiets hals. Beslutet var tveksamt ur ett demokratiskt perspektiv, bara förankrat i en inre krets. Men det stärkte Olofssons ställning i partiet. Hon visade handlingskraft och ledarskap. Hur saken behandlades tog helt udden av frågans känslighet. Egentligen en icke-fråga av akademisk karaktär åtminstone de närmsta 20 åren, men som skulle väckt mycket rabalder om den stötts och blötts i partikongresser.
Skillnaden är att Olofsson känner sitt parti. Det gör inte Sahlin.

Lite orättvis är nog ändå jämförelsen mellan Göran Persson och Mona Sahlin. Under Perssons tid krympte socialdemokraterna ihop till en sådan litenhet som man inte varit sedan demokratins genombrott på 1920-talet. Nu ligger partiet på 35-39 procent från att ha varit ett parti som ligger runt 42-45 procent (när Palme förlorade till Fälldin 1976 fick S 42,7 procent).
Ett parti på 35-39 procent kan inte ensamt vinna regeringsmakten. Man är beroende av samarbete med andra vänsterpartier för att göra sig till trovärdigt regeringsalternativ.
Problemet för Mona Sahlin är att den förändringen kräver ännu mer list, strategiskt tänkande och auktoritet än den Göran Persson behövde visa. Och nu kan man på goda grunder ifrågasätta om Sahlin besitter förmågan att skapa något trovärdigt av de tre så olika partierna som saknar varje erfarenhet av gemensamt och ansvarsfullt samarbete. (Visst har S och MP gjort upp tidigare, men då som helt skilda aktörer. Det är något annat än att samsas om allt och alltid.)
Bara detta att tvingas till samarbete för att skapa regeringsalternativ är en nackdel. Redan där har Sahlin förlorat initiativet. Alla vet — också hennes tilltänkta samarbetspartner — att hon är tvungen. Det stärker hennes ”kombatanter” inom samarbetet. Och gör det per automatik svårare att uppnå.
Jag tror förutsättningarna för Sahlin att skapa trovärdighet kring det rödgröna blocket är små till 2010. Det kan vara så att det krävs en valförlust till för att såväl det egna partiet som de två andra ska ta samarbetet på allvar.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )