Tre sorters ledarskap i kris

Helsingborgs Dagblad tar upp diskussion om det politiska ledarskapet så här i finanskrisens spår, Förväntningar kräver näring. I Sverige står en panikartad opposition, som vill dra i alla spakar på en gång och vräka ut åtgärder utan eftertanke för att visa ”handlingskraft”, mot en regering som tar det lungt och ”väntar och ser” för att kunna göra smarta insatser, men som pressas i debatten för att visa ”passivitet”.
En tredje väg är den som Barack Obama står för, menar tidningen:

I det amerikanska valet väckte Barack Obama förhoppningar och förväntningar. Sanningens ögonblick närmar sig för honom. Men han skapade onekligen förutsättningar som det går att arbeta med.

Men är det så? Obama har inte sagt någonting om uppoffringar, om krav eller svårigheter. Bara talat om ”hopp vi kan tro på”. Hur ska han kunna fatta rätt beslut, om ”rätt” också visar sig betyda tuffa beslut som kräver uppoffringar för Obamas väljare? Jag menar att Obama inte varit uppriktig i sin valkampanj.
Han talade inte om blod, svett och tårar, utan om gratis segrar. Det enda som behövs är att människor hoppas, ungefär som barn inför julafton.
Hur kommer hans väljare att reagera när han inte kan leva upp till det?
Nej, då tror jag mer på mannen som gjorde uttrycket ”blod, svett och tårar” känt (egentligen: blod, slit, tårar och svett), Winston Churchill. Hans ledarskap kännetecknades av brutal uppriktighet.
När man tittar på journalfilmer från andra världskriget svarar han ofta, på journalisternas frågor om när kriget kommer att vända i brittisk favör: ”jag vet inte”. Han utstrålade enorm kampvilja och inlevelseförmåga, samtidigt som han underströk svårigheterna. Och när den första vändningen kom i El-Alamein i november 1942, framförde Churchill sitt bevingade uttryck: ”Detta är nu inte slutet, inte ens början på slutet. Det är möjligen slutet på början.”
Jag tror på brutal uppriktighet som grunden för allt framgångsrikt ledarskap. Och nu när finanskrisens konsekvenser breder ut sig, vet vi inte vilka insatser från politiskt håll som är effektivast för att komma ur krisen så fort och lindrigt som möjligt. Då är det rätt att vänta. Naturligtvis bör regeringen förbereda alla de slags insatser som alla olika aktörer föreslår, inte minst investeringar i infrastruktur som kräver lång förberedelsetid. Men att sätta in motåtgärder innan man vet vad konsekvenserna blir, är inte gott ledarskap.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )