På Expressens ledarsida skriver Anna Dahlberg, Farväl till förnyelsen:
Jag tycker synd om Mona Sahlin. Ett och ett halvt år efter att hon tog över som s-ledare faller hennes politiska vision ihop … Hon strävade efter att bryta upp blockpolitiken. I stället har hon nu medverkat till att cementera den. Hon ville förnya socialdemokratin och erövra mitten i svensk politik. I stället blev hon den första socialdemokratiska partiledaren som bjuder in det gamla kommunistpartiet till sitt regeringsunderlag.
Jag tycker inte alls synd om Sahlin. Socialdemokraterna ska inte kunna lura i svenska folket att de är ett mittenparti, när de står för socialism i arbetsmarknadspolitik och bidragsberoende.
Denna utveckling har ju varit ett av de strategiska motiven för Allians för Sverige. Så länge socialdemokratin som största parti kunde spela ut olika partier mot varandra — genom att flirta med Bengt Westerbergs folkpartister och Olof Johanssons centerpartister — kunde de behålla makten även om de bara hade 35-40 procent av väljarna bakom sig.
Så länge socialdemokratin haft denna fria roll, har Sverige varit enpartistat. Ingen har på allvar kunnat utmana socialdemokratin om regeringsmakten.
Genom Allians för Sverige ändrades dynamiken i grunden. Socialdemokratin fick ett samlat regeringsalternativ emot sig. Partiet kunde inte längre styra genom att söndra.
Nu är Alliansen den största aktören i svensk politik, och har försatt s i den roll som s förut satte de borgerliga: få sin trovärdighet svårt undergrävd genom att peka på oenighet inom regeringsunderlaget.
Därför måste socialdemokratin visa upp enighet på den socialistiska sidan.
Detta är den ultimata segern för Alliansen. Man har neutraliserat socialdemokratins 70-åriga övertag i maktspelet. Nu tvingas socialdemokratin till samarbete. Under tvång ska man nu försöka lägga om från att ha varit herre på täppan, till att driva valrörelse som grupparbete med två små partier som har vetorätt.
Det leder till en enorm förändring för socialdemokratiska aktivister, både psykologiskt och sakpolitiskt.
Hur man ur detta ska skapa något positivt som alla känner för och som uppfattas som attraktivt, är den stora frågan.
En sak är dock säker: det kräver ett starkt ledarskap som kan entusiasmera. Har Mona Sahlin det?
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, Sahlin, de rödgröna, vänsterpartiet, miljöpartiet)