Många och snåriga är kommentarerna om Claes Stråths Lavalutredning, som åter ger LO och Byggnads bakläxa för deras motstånd mot att utländsk arbetskraft jobbar tillfälligt i Sverige.
Av någon anledning sitter rörligheten för tjänster så mycket svagare i svensk opinion än rörligheten för varor. Att importera en vara som satts ihop utomlands, med utländska arbetsvillkor, det går bra. Men att komma till Sverige och jobba — utföra tjänster som hantverkare — är plötsligt väldigt känsligt. Varför blir vänstern i Sverige protektionster på tjänsteområdet? För mig är det obegripligt.
Men några kommentarer till Lavalutredningen är intressanta. Vem vinner? Upsala Nya Tidning skriver i ledaren, När Byggnads bjöd på alternativt luciafirande:
Nu får Laval un partneri och dess anställda återigen rätt. Men vad som skedde går inte att göra ogjort. De lettiska arbetarna fick åka hem och Laval gick i konkurs. Hade utredarens förslag varit verklighet hösten 2004, skulle inte Byggnads ha kunnat agera på det sätt som man gjorde. Det är därför inte förvånande att dess ordförande Hans Tilly dömer ut förslaget och hävdar att det kommer att leda till lönedumpning.
Men är det någonting som ska dömas ut är det Byggnads agerande, att man hellre skickade hem sina lettiska kolleger än accepterade att de fick avtalsenliga (minimi-)löner. Det finns egentligen bara ett fel med Claes Stråths utredning, den kommer fyra år för sent.
Och Dagens Nyheter pekar, i ledaren Ett måttfullt förslag, på en anledning till att LO tar strid: socialdemokraternas starka behov av en samlande fråga med vänsterprofil.
Inför EU-valet i sommar tänker socialdemokraterna göra Lavaldomen och kollektivavtalen till sin kampanjfråga nummer ett … En helt annan sak är hur väljarna uppfattar de här brösttonerna. Trots allt är det många på arbetsmarknaden som ser facket som de besuttnas, det vill säga de fast anställdas, försvarare mot dem som söker jobb, arbetar på korta kontrakt och – inte minst – dem som försöker hitta på något eget och nytt.
Utfallet av Lavaldebatten kan komma att överraska under en förutsättning: Att de fackliga maktanspråken möter motstånd. Svenska löntagares rättigheter ska inte försvaras med fackliga blockader mot företag som fyller kraven på att ha ett avtal med ersättningar i nivå med svenska avtal.
Och att LO och socialdemokratin med sitt agerande vill göra alla tjänster ännu dyrare i Sverige, genom svagare konkurrens, är en aspekt som jag tror många konsumenter skulle finna av betydelse.
En tredje poäng tar Dagens Industri upp i ledare (ej online), det är facket själva genom sin rigida och stridslystna hållning som hotar den svenska modellen:
De fackliga organisationerna är upprörda … [Men] det var Bygg-Ettans beteende mot ett lettiskt företag i Vaxholm som satte hela den svenska modellen på spel. Om facket hade vårdat denna tillgång hade den inte behövt ifrågasättas av EG-domstolen. Att Byggnads och LO i går krävde att arbetsmarknadsministern på måndag i EU ska begära omförhandling av utstationeringsdirektivet kan tolkas som att de ingenting har förstått. Mer sannolikt är att de ägnar sig åt spel för gallerierna.
Det gäller att komma ihåg vem som hotar den svenska modellen … Det LO kräver skulle kunna bli den svenska modellens död.
Genom att driv fram extrema uttolkningar av “den svenska modellen” kommer LO och S att få se den krossad av europarätten. Det är knappast det ansvarsfulla agerande svenska folket brukar belöna i val av regeringsalternativ.
(Andra intressanta bloggar om politik, Laval, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, Laval-målet, lavalutredningen, Vaxholmsfallet, arbetsmarknad)