I årtionden har biståndsindustrin — de som lever på att svenska staten pumpar ut miljarder i bistånd — hävdat att insatserna har positiva effekter i fattiga länder. Men på senare år har allt fler slagit larm om att det tvärtom kan vara så att det svenska och europeiska bidragsinsatserna kan varit till skada för utvecklingen i u-världen.
I SVT Opinion förs nu en intensiv debatt i ämnet. Fredrik Segerfeldt skriver i Biståndsetablissemanget borde be om ursäkt:
Eftersom biståndet i de flestas ögon är en på pappret så ädel verksamhet är det få som har velat kritisera det.
Men nu har biståndsindustrin slutligen krupit till korset. För första gången har den gått igenom det vetenskapliga kunskapsläget om biståndets effekter på ett seriöst sätt.
Kenneth Hermele, känd vänsterekonom på biståndsorganet Forum Syd, tvingas i en ny bok konstatera att forskningen ingalunda kunnat visa att biståndet skapar tillväxt i mottagarländerna.
Jag är övertygad om att svenska skattepengar mer skadat än gjort nytta, när det gäller de många planekonomiska bidragsinsatser som utförsts från Bai Bang på 1960-talet och framåt.
Biståndet har varit bojor som hållit folk kvar i fattigdom.
Undantag är katastrofbistånd, alltså när det behövs direkta hjälpinsatser för att rädda liv. Men i de planerade biståndet, de insatser som sägs vara till för att förbättra livsvillkoren, har de istället resulterat i bidragsberoende och vanmakt. Biståndet har skapat exakt det utanförskap som också finns i svenska förorter. Bidragsberoende passiviserar människor. Gör dem till burfåglar som förlorar initiativkraft och kreativitet.
Det bästa sättet att lyfta människor ur fattigdom är att de får sälja sina produkter på en fri marknad. Frihandel är den enda sanna solidaritetspolitiken. Öppna världens gränser för jordbruksimport. Gör de fattiga till en del av världsekonomin. Då lyfter de sig själva ur elände med sin egen kraft och efter egna förutsättningar.
(Andra intressanta bloggar om politik, bistånd, skatter, statsbudgeten)