Av naturliga skäl är det rätt deprimerade tongångar från och om republikanerna efter förlusten i presidentvalet. Men det är inte lika illa som det brukar vara för det förlorande partiet. Skälet är att man inte förlorade så stort som man trodde att man skulle göra. Barack Obama vann inte särskilt många fler röster än Bush för fyra år sedan. Det var snarare republikanska väljare som fällde avgörandet genom att stanna hemma.
I New York Times konstaterar John Harwood, i Democrats Have G.O.P. to Thank, at Least in Part, att Obama inte fick fler röster i den viktiga vågmästardelstaten Ohio än John Kerry 2004. Däremot fick McCain 300.000 färre röster än Bush. Det fällde avgörandet.
Kasta ut republikanska ledarskapet i kongressen, uppmanar Deroy Murdock i National Review, Restoring Reaganism. Nuvarande ledarskap har grovt svikit partiets ideal om sparsamhet. Så är det. Dessutom är de föga karismatiska. En ny generation behöver kliva fram.
Och det är inte moderata republikaner som efterfrågas, utan mer ideologiskt tydliga. Hittillsvarande ledarskap i kongressen och John McCain har på olika sätt varit avvikande från Reagans stora koalition av libertarianer och konservativa. Nu vill många hitta tillbaka. Och här är de namn som nämns oftast i dessa dagar.
Alaskas guvernör Sarah Palin (f 1964) är den främste ur en nya generation republikanska ledare som skaffat sig ett starkt stöd bland partiets aktivister som vicepresidentkandidat i år. Hon tillhör den traditionella, mer hårdföra falangen som vill sänka skatter och lita till folkrörelser och kyrkor för det sociala insatserna i samhället.
Palins stjärnglans har inte alls flagnat trots alla osanna rykten och mediernas hånfulla attityd till henne. Och idag skriver en av världens mest kända feminister, Camille Paglia, Yes, I still like Sarah Palin. (se också Palin och Madonna).
Paglia menar att Palin utsatts för en avskyvärd och tidivis vilseledande bevakning: “Hur kan hon med att inte omfamna abort som det ultimata idealet för modern kultur? Så smaklöst att hon talar dialekt, oskiljaktig från västra Kanada.” Men: “Vänstern kommer att vakna upp från sin sadomasochistiska anti-Palin orgie med en mycket tung baksmälla.” Hon fortsätter:
Jag gillar att Sarah Palin anlänt på vår nationella politiska scen. Som lärare kan jag se hur smart hon är — och ärligt talat, jag anser att de som inte ser det är de riktigt korkade, invirade i deras egen trista, utslitna och partiska dogma. Så, hon talar inte politisk engelska — stor sak! Det finns en kraftfull klarhet och närvaro i hennes ögon. Hon använder språk med fart, broms och porlande momentum likt en be-bop saxofonist.
Paglia tror att vänstern kommer att få ångra sitt hyckleri och motstånd mot Sarah Palin (mer i bloggen här).
Louisianas guvernör Bobby Jindal (f 1971) står också för en konservativ profil med tydlig skattesänkarlinje, men som son till indiska immigranter har han en annan image än Palin. Trots sin ungdom sätter många inom republikanerna sitt hopp till honom. Om han lyckas bygga upp New Orleans samtidigt som staten hålls kort, är det en bedrift som kan ge honom extra vind i ryggen (mer i bloggen här).
En möjlig presidentkandidat ur den äldre generationen som inte skrivits av är förre talmannen Newt Gingrich (f 1943). Han ledde den republikanska revolutionen 1994 med “Contract with Amerika”. I tio punkter minskade han statens inflytande. Det var när han pga bristande ledaregenskaper tvingades bort, som republikaner med spenderbyxor tog över och förstörde republikanernas rykte som återhållsamma med skattemedel. Den utvecklingen har återupprättat Gingrich, som tillhörande “den gamla goda tiden” då republikaner i kongressen var för liten stat.
Senator John Thune (f 1961) är tydligt konservativ och slog ut senatens mäktige majoritetsledare, vilket visar hans förmåga som kampanjpolitiker. Farfar kom från Norge, och familjen driver småföretag i landsbygdsdelstaten South Dakota. John Thune har varit järnvägsdirektör och kongressman. Han ska upp till omval i senataen 2010 och demokraterna kommer att göra allt för att slå ut honom. Klarar han det provet kanske han kan sikta högre.
Indianas guvernör Mitch Daniels (f 1949) blev förra månaden omvald med hela 58 procent av rösterna. Imponerande, inte minst med tanke på att delstatens invånare röstade fram demokraten Obama i presidentvalet. Daniels tillhör alltså en av få republikaner som har fortsatt starkt folkligt stöd. Han har löst delstatens problem utan att höja skatterna. Han är Juris doktor efter studier på Princeton och Georgetown, och har erfarenhet från arbete i Vita huset under både Reagan och George W Bush.
Det behöver ju inte bli någon av dessa, men när jag tittar tillbaka på vilka jag lyfte fram i bloggen för fyra år sedan så fanns både John McCain och Barack Obama med bland de första jag nämnde som möjliga presidenter…
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, McCain, Palin, republikanerna, demokraterna,Obama)