Nya numret av magasinet Neo har som tema — bom bom bom bom som i spänningen stiger…. Sverigedemokraterna!
Hur många gånger har medier inte gjort dessa tröttsama kartläggningar om vilka det är som röstar på partiet, om att det är missnöje och en proteströst mot etablissemanget som ger partiet dess väljare? Man har dissekerat detta parti mer än något annat.
Och alltid ur samma tröttsamma fokus på partiet i sig, inte på de förhållanden som gör att fler väljare är benägna att sympatisera med partiet och aldrig någonsin om hur man kan ta udden av den känsla som driver människor i armarna på sverigedemokratierna.
Istället för att utgå från att en växande del av svenska folket är paranoida idioter kanske man ska fråga sig om det inte finns något i den politiskt korrekta bilden som är fel. Är det rätt att visa ovilja mot att utreda invandringens kostnader? Varför ska allt annat utredas men inte detta? Om man är övertygad om att kalkylen utfaller med överskott, varför då inte lägga korten på bordet?
Varför är det rasism när en svensk person känner sig förödmjukad när någon vägrar ta dennes framsträckta hand, medan det är utslag av högsta kulturella begåvning att känna sig kränkt som muslim om någon inte förstår och respekterar muslimska seder?
Sverigedemokraterna är symptom. Inte på rasism, utan på de svenska etablissemangens Sverige-förakt.
Det är en tragikomisk paradox att det enda som inte är dissekerat i saken är detta förakt i samhällets högre skikt för allt som är svenskt. Jag gillar amerikansk politik, eftersom det är mer fart och fläkt i den. Men det betyder inte att jag måste nedvärdera Sverige. Men jag upplever att många som vill bli uppfattade som moderna internationalister, gärna vill sparka på och se ner på Sverige. Det gäller inte dem som bott utomlands längre perioder (för i avsaknaden av det svenska lär man sig uppskatta det), men väl de som skulle vilja göra internationell karriär och som låtsas att man tillhör det skikt som kommer att göra det.
I dessa tongivande skikt inom politik, akademi och media ska man se ner på svensk kultur, och hylla vilken annan kultur som helst. Bara den inte är svensk. Motsatsen till xenofobi (främlingsfientlighet) är oikofobi (‘oiko’ betyder hem på grekiska) — förakt för den egna kulturen.
Sverigedemokraternas dragningskraft beror, anser jag, på etablissemangens oikofobi.
Om bara riksdagspartierna började visa viss respekt för den svenska kulturen, för traditionerna, för historien, tror jag att behovet av ett parti som har samma namn som nationen försvinner. Men så länge makthavarna spottar på allt det nationen står för, och längtar till alla andra kulturella uttryck än de egna, kommer ett parti namne med nationen att vinna gehör. Att uppskatta och värdesätta det svenska betyder på inget vis att man måste ogilla andra kulturer.
Jag förstår inte varför det är politiskt korrekt att göra denna vansinniga och hisnande slutsats: “svenskt = främlingsfientligt”. Jag vill påstå att det är tvärtom: ju mer förankrat och trygg ett samhälle är i sin egen kultur, desto öppnare kan man vara inför det främmande.
Om denna problematik skriver tyvärr Neo ingenting.
Och PM Nilsson får framföra socialdemokratins våta strategiska dröm — att använda sverigedemokraterna för att slå sönder Alliansen och därmed ge socialdemokraterna maktmonopolet tillbaka. I Rundabordssamtalet: Svårt att svälja, säger Nilsson:
— Men att försöka häva valutslaget känns i grunden odemokratiskt. Om … vi ändå hamnar i den här situationen [med sverigedemokraterna som vågmästare i riksdagen efter valet 2010], då bör man däremot i första hand slå sönder alliansen och hitta blocköverskridande lösningar.
Detta är ologiskt. Om Alliansen gått till val som ett regeringsalternativ, då kan inte delar av detta regeringsalternativ skita i det förtroende man fått av väljarna och gå i säng med motståndarsidan. DET är i grunden odemokratisk.
Väljarna har rätt att kräva att partierna står för det man lovat. Om en röst på folkpartiet kan innebära en röst på Mona Sahlin, är det inte rent spel.
Alliansen måste hålla ihop oavsett valutslaget. Iallafall om man vill kunna bilda regering i framtiden. Det är inte särskilt märkligt om det finns två regeringsalternativ efter valet varav inget har majoritet. De flesta regeringar i Sverige har saknat majoritet. Jag tycker Alliansen ska driva linjen att den regeringsbildare som backas upp av flest riksdagsledamöter ska få uppdraget av talmannen. Väljarna måste efter valet få den politik man röstat på före valet. Vi ska inte återgå till korridormygel som sätter väljarkåren på åskådarläktaren. DET är odemokratiskt.
(Andra intressanta bloggar om politik, oikofobi, xenofobi, sverigedemokraterna, integration, integrationspolitik, assimilering)