Statliga tjänstemän hanterar bidrag – inte kärlek

I en gästkrönika i TCO-tidningen, Ombudsmän är vana att hantera bidragsnivåer – inte kärlek, skriver Elise Claeson om att statens och kommunernas tjänstemän inte kan skapa den trygghet och de relationer som konstituerar ett välmående samhälle:

Mycket makt och pengar är investerade i Försäkringskassan och dagis. Ett rejält barnavdrag skulle kunna lösa livspusslet – om politikerna vågar släppa taget om oss. Det blir nog more of the same till valet 2010. Ombudsmän och kommunalråd är vana att hantera bidragsnivåer – inte kärlek.

Därmed tar hon upp ett tema jag tycker är synnerligen angeläget, och som jag tog upp nyligen i en kolumn för SVT Opinion, Välfärdsstaten låter ungdomar bli brottslingar:

Den här självklara kommunikationen mellan de nya och de äldre generationerna har brutits sönder sedan välfärdsstaten tagit över ansvaret. Nu är det avlönade tjänstemän som på kontorstid ska ta sig an de unga när något problem uppstått. Vuxna som inte finns i ungdomarnas naturliga vardagsmiljö. Vuxna som är anonyma och som kl 17 inte längre bryr sig om de unga. De unga är nu ett ”jobb”, inte ett ansvar för vuxna som medmänniskor.

Vi behöver diskutera det ansvar som offentligt anställda tjänstemän aldrig någonsin kan ta över, och som vuxna i egenskap av medmänniskor måste ta — i familjen, i grannskapet, i föreningsliv och folkrörelser. Relationerna mellan generationerna, och den kunskapsöverföring av den moral och de sociala koder som gör ett samhälle tryggt och stimulerande, måste stärkas.
Här har offentlig sektor ingen som helst roll att spela. Det handlar om oss själva, som människor med samvete, med omtanke, med empati. Det handlar om civilisationens kärna.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )