Tillsammans med Estlands ambassad anordnade Svenska Atlantkommittén idag Årets säkerhetspolitiska konferens: Euro-Atlantic Solidarity and Defence Co-operation.
Franske statsvetaren Jean-Yves Haine, nu verksam vid SIPRI (tidigare vid EU Institute for Security Studies i Paris mfl) inledde och menar att samarbetet mellan Europa och Amerika är bättre nu än för fem år sedan, då Irak skapade sprickor. Men än finns mycket som måste bli bättre, framför allt i Afghanistan. I europeiska länder är det nyckfulla inhemska opinioner som styr insatserna, inte en gemensam och övergripande strategi för att stabilisera Afghanistan.
Han exemplifierade med Kanada, som till folket sa att insatsen syftade till att starta skolor. När ett växande antal kanadensiska soldater dödades tvingades man omdefiniera uppdraget eftersom folk inte förstod varför soldater dödades. Opinionen var inte förberedd. Så är det i många länder.
Kraven från den tillträdande amerikanske presidenten Barack Obama har redan läckt ut: han kommer att efterfråga ökat engagemang och ansvarstagande från Europas sida i Afghanistan. Klarar Europa det?
Svenske säkerhetspolitisk analytiker Mike Winnerstig vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, beskrev sina sina intryck av stämningarna i den amerikanska akademiska världen i höst. Många vill slå in på eftergiftspolitik gentemot Ryssland och helt bryta strävanden efter frihet i världen (defensiv realpolitik). Men Obama verkar nu anlita Clinton-medarbetare, och därför kan Clinton-administrationens linje bli aktuell, dvs en strävan efter ökad frihet genom olika påtryckningar och diplomati (offensiv realpolitik). Ett tredje val, som Obama skulle kunna välja är att fortsätta nuvarande linje (idealistisk utrikespolitik), där man tydligt ställer upp på de länder i östra Europa som utsätts för ökade påtryckningar från Ryssland.
Just nu verkar ju den tredje linjen minst trolig, men Winnerstig påminde om att Clinton var starkt pro-rysk när han tillträdde. Man talade om ”Russia first”, men i handling ställde Clinton upp på Baltikums frigörelse i strid med ryska intressen. Vad Obama kommer att göra i handling, är därmed inte alls givet i dagsläget.
Ordföranden i Estlands utrikesutskottet och tidigare försvarsministern, Sven Mikser, menade att vi glömt vilket starkt vapen trovärdighet kan vara i säkerhetspolitiken. Natos mest svårförsvarade område rent militärt var Västberlin. Men Sovjet anföll inte, eftersom USA gjort det trovärdigt att man tänker försvara Västberlin om staden angrips. Avskräckning genom långtgående försvarsgarantier är alltså mycket verkningsfullt. Det är något som Europa glömt. När Europeiska ledare glider på orden och inte tydligt talar om var man drar gränsen i relationen med Ryssland försummar man en av de mest effektiva verktygen i säkerhetspolitiken. Man blir svagare än vad man behöver vara, när man talar i termer av eftergifter.
Amerikanske diplomaten Kurt Volker (som talar flytande svenska) är just nu stationerad vid Nato-högkvarteret och medverkade per länk. Han menar att samarbetet mellan Europa och Amerika kan förstärkas genom att vi i dialogen lämnar de svart/vita-bilderna där USA anses stå för hårda tag mot Ryssland medan Tyskland anses stå för eftergiftspolitik. Vi har gemensamma intressen och behöver agera därefter. Inte minst i Afghanistan behöver insatserna förstärkas genom gemensamma intressen.
Mitt intryck är att Europa nu är i vänteläge: vad kommer Obama att göra i handling? Men förutsättningar för ökad samstämmighet finns, eftersom alla parter upptäckt att splittring inom väst bara gynnar Ryssland, Kina och andra krafter på västvärldens bekostnad.
Obamas vägval blir naturligtvis tongivande, men europeiska politiska ledare måste själva ta ett större ansvar gentemot sina egna inhemska opinioner. Man måste stå upp för att Europa ska och måste försvara upplysningens värderingar — med vapenmakt.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, Nato, USA, Europa, Ryssland, Afghanistan,MR, frihet, demokrati)