Vänstern och det politiska våldet

I Svenska Dagbladet gör Claes Arvidsson en intressant summering av de senaste veckornas debatt, med anledning av bioaktuella filmen The Baader Meinhof Complex (se trailer och mer här). I ledarkolumnen Vänsterns problem med politiskt våld skriver Arvidsson:

Det är lögn, menar [Åsa Linderborg], att det var [terror-]­”metoderna” som Förbundsrepubliken tvangs ­stoppa utan ”det var idéerna man ville åt”. Bank­rånen, mordbränderna och morden var så att säga bara en förevändning från maktens sida. Dagens sextioåttor ser inte heller den möjliga relationen mellan marxismen i dess olika uppenbarelser och våldet, men det går ju en röd tråd genom historien.

Ja, jag anser att det är mycket lätt att känna igen skillnaden mellan en demokrat och den hårda vänstern. En person med demokratiska värderingar vill inte tysta, matförgifta och döda dem som inte håller med. Att tysta motståndare ser däremot vänsterradikala som en legitim uppgift. De gör det med skrik och gap, genom att försöka avbryta torgmöten och demonstrationer. Och värre.
Reflexen hos en demokratisk person är tvärtom att i ord föra fram sitt eget budskap och med argument vederlägga motståndarens ståndpunkter.
Varför är det så? Svaret är självklart. Demokrati är ett borgerligt styrelseskick. Demokrati bygger på att varje person som individ har en egen röst som man har rätt att framföra. Det är motsatsen till den kollektivism som är kärnan i vänsterns politiska ideologi.
Kollektivism är inte i längden förenligt med demokrati. Förr eller senare kommer ideologin på kollisionskurs med individer som tycker och tänker annorlunda. Då utmålas de som fiender, inte som individer med rätt att tycka annorlunda. Det var därför Marita Ulvskog reflexmässigt kallade den borgerliga valsegern 1976 för ”statskupp”. Det var för henne på något sätt illegitimt att någon annan än vänster vann val.
Demokrati är inte en värdering för vänstern, utan ett verktyg att komma över makten.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Rulla till toppen