Obamas post-maskulina karisma gör honom populär

I City Journal finner jag en högst intressant artikel om fenomenet Barack Obama av Michael Knox Beran. Den ger svar på varför han blivit så populär det här valåret, Obama’s post-masculine charisma in the age of Oprah:

Amerikanska politikers karisma har vanligtvis vilat på en image av obändig styrka och maskulin auktoritet: Teddy Roosevelt [vildmarkernas man som fortsatte valtal sedan han blivit skjuten]; John F Kennedy, hjälten i flottan vars sexuella bedrifter fick erkännande till och med i hans kodnamn inom Secret Service (“Lancer”); Ronald Reagan, mannen på hästryggen som Secret Service kallade “Rawhide”. Obamas karisma står i stark kontrast till dessa och hör snarare hemma i vad Camille Paglia identifierar med TV-soffornas kultur, där erkännande av svaghet är bevis på empatiska kvaliteter …
[Och] imagen av skörhet, som underminerar den maskuline ledarens uppvisade av styrka, hjälper den politiker som praktiserar den nya tidens post-maskulina karisma, vars syfte är att framstå som mänsklig, allt för mänsklig. Mjukhet har blivit en tillgång för kandidater som format sin image efter Oprah-matriarkatets exhibitionistiska modell.

Vilken fullträff!
Jag medger gärna att denna image av skörhet ligger i tiden. Det ska ”pratas ut” och det ska ältas privata aspekter inför miljonpublik.
Men det gör mig förbannad när någon som har ambition att nå världens mäktigaste post ”formar sin image” efter denna mjukhetens och skörhetens image. Varför? Därför att det är hyckleri! Överbefälhavaren för världens största militärmakt kan inte sitta och snyfta om hur jobbigt det är i svåra krissituationer där avgörande beslut ska fattas snabbt.
Förmågan att offentligt ”prata ut” om privata problem är inte den måttstock som världsledare ska väljas utefter. Helt andra kvaliteter, som mental styrka att hålla ut i krislägen, borde stå i centrum i det här presidentvalet.
Artikeln förklarar för mig varför jag är så irriterad på Obama. Han lever upp till denna skörhetens hyckleri, medan McCain står för de gammaldags värdering som jag anser är väsentliga.
Psykobabblet kan leda hela vägen till Vita huset. Det är i så fall inte Obamas fel, utan tidsandans.
Problemen kommer att uppstå när han hamnar i krissituationer och det inte räcker med att prata om hoppfullhet, utan tuffa beslut måste fattas. Då är det inte svaghet som ska visas upp, utan styrka. Om Obama har den, under den mjuka imagen, är det ingen som vet. 
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , ,)

Rulla till toppen