Obama är en ny Carter

Nu när ”alla” räknar med att Barack Obama ska vinna nästa tisdag, börjar analyserna komma om vilket slags president han kommer att bli. (För egen del tror jag chanserna för McCain är goda, eftersom Obamaseger bygger på så lös grund som opinionsmätningar. De har visat sig vara högst opålitiliga förr, minns vallokalundersökningen 2004 som gav Kerry segern.) 
Men det är intressant att diskutera vad en Obamaseger skulle betyda. National Review gör det i 1976 Is Back – Obama as Carter.
I Europa har väl Jimmy Carter visst anseende kvar, men för många i USA är han den värste presidenten i modern tid. Och det är inte svårt att förstå när tidningen summerar Carters presidenttid:

Vad fick den majoritet som 1976 röstade fram Carter? Hans kampanjlöfte om att undvika skattehöjningar kastades ut genom fönstret: Carter och kongressen höjde inkomstskatterna rejält. De införde nya skatter på olja och gas. Man svek också planerna på att sänka skatten för låginkomsttagare. Han bröt än fler vallöften genom att öka de federala utgifterna från 403 till 579 miljarder dollar och ökade statsskulden från 709 till 914 miljarder dollar. Tiotals miljarder dollar gick till AMS-program och andra bidragssystem och Carters löfte om att stoppa valfläsk i kongressledamöternas valdistrikt övergavs.
Carter och den demokratiska kongressen skapade 18-procentig inflation och ekonomisk stagnation. Arbetslösheten steg. Väljarna kom att ångra att de röstade på Carter – hans popularitet sjönkt till 21 procent 1980, det lägsta stöd i opinionsmätningarnas historia …
Om Obama överger sina löften på samma sätt som Carter kommer hans presidenttid att bli ännu farligare. Carter hade åtminstone en långvarig tendens till ekonomisk återhållsamhet, och han blockerade, tillsammans med konservativa demokrater i kongressen, de värsta vänsterradikalerna från att slösa och höja skatterna än mer. Obama å andra sidan, har själv tillhört de mest vänsterinriktade elementen i USA:s senat och några konservativa demokrater finns knappast längre i kongressen.

Det kan bli så att vi om fyra år tänker tillbaka på Bush-åren som den goda tiden, då man visste var man hade USA:s president. En envis ledare som håller fast vid sin linje trots kritik, kan beskyllas för mycket, men aldrig för att ställa till kaos genom att vela och skapa osäkerhet om vart han vill föra landet.
Men som sagt: Obama kanske slipper möta denna hårda verklighet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , ,)