I Upsala Nya Tidning beskrivs de senaste veckornas velande från Mona Sahlin med stor inlevelse, Hur ska miljöpartiet hantera sin besvikelse?
[F]örra onsdagen [stod] oppositionsledaren Mona Sahlin på podiet flankerad av de två glädjestrålande språkrören. Glädjen var lätt att förstå. Under lång tid hade miljöpartiet tydligt markerat att man inte vill ha med vänsterpartiet att göra, utan siktade på att samverka endast med socialdemokraterna i regeringsställning. Man tycktes stå inför sina drömmars mål.
Men på triumfens onsdag följde det smärtsamma debaclets fredag. Mona Sahlin tvingades att retirera och göra förnedrande avbön. Hon var nu “olycklig” över att det “uppenbarligen uppfattats” som att hon inte ville ha med vänsterpartiet.
Några timmar av isande tystnad följde från miljöpartiet, som väl ägnade sig åt att begrunda den obehagliga erfarenheten av hur den stekta sparv som man just sträckte sig efter plötsligt brutalt rycktes bort – och att fundera över hur man nu skulle reagera.
Partiet valde att svälja den bittra brygden. Språkröret Eriksson muttrade något i skägget om “missförstånd” och språkröret Wetterstrand publicerade sig trotsigt med oppositionsledare Sahlin på DN Debatt i syfte att blanda bort korten och skapa ett intryck av att inget egentligen hänt – alltmedan vänsterledare Ohly högljutt hånskrattade hela vägen mellan intervjumikrofoner och talarstolar.
Politik är både skådespel och allvar.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, Sahlin, Alliansen, regeringsalternativ, vänsterpartiet, miljöpartiet)