De fyra borgerliga partiledarna har haft konferens om Alliansens strategi inför valrörelsen 2010 på vandrarhem i Varberg. En del vill säkert se det som ett tomt och ytligt mediejippo, men det är som Göteborgs-Posten skriver i ledaren Enighet om enighet:
I praktiken var det alltså ganska nyhetsfattigt när de fyra partiledarna i går höll sin presskonferens. Det innebär dock inte att Varbergsmötet kan avfärdas som ointressant eller som i första hand ett massmedialt jippo.
Tvärtom. Det är lätt för varje regering att fastna i det akuta dagsarbetet och inte klara av att lyfta näsan över de gängse löpande ärendena. Särskilt i en koalitionsregering kan det bli förödande om partierna inte förmår att samla sig till långsiktiga strategiska överläggningar. Det har alltså varit viktigt att de fyra partiledarna nu tagit sig tid för sådana samtal.
Jag trodde att Allianssamarbetet, som startade 2004, skulle falla samman under pressen i valrörelsens slutskede 2006. Här i bloggen skrev jag att man inte ska bli förvånad om de borgerliga börjar attackera varandra veckorna före valdagen.
Men så blev det inte. Alliansen övertrumfade historien, vars besked var entydigt med tanke på att de borgerliga i alla tider varit splittrade. Inte så 2006. Alliansen är alltså en större händelse i svensk politik än man föreställer sig när man följer den politiska vardagen. Aldrig har det liberala-konservativa alternativet varit så samlat mot det socialistiska alternativet.
Därmed har man uppnått en annan historisk förändring av spelreglerna för svensk politik: det är inte lägre partierna som är ensamma aktörer i maktens centrum. Regeringsalternativ har blivit den nya, tunga och avgörnade aktören. Det är därför Mona Sahlin har det så trassligt. Hon vet, till skillnad från Pär Nuder i SVT igår, att socialdemokratin som parti inte är tillräckligt som aktör. För att skapa trovärdighet och göra det realistiskt att en socialdemokrat kan bli statsminister igen, måste socialdemokraterna visa att man kan leda ett regeringsalternativ.
Jag tycker den här utvecklingen är både önskvärd och lyckad. Den stärker nämligen medborgarnas makt över politiken. När två regeringsalternativ står mot varandra är det folket som avgör inriktningen på landets politik i fyra år framåt. Dessförinnan kunde partier göra som de ville, och väljarna visste inte före valdagen vad som skulle hända efter den. Medborgarna tvingades köpa grisen i säcken.
Före Alliansen var det korridormygel mellan partierna som avgjorde var makten hamnade. Ta valet 1994 som exempel. De som röstade på Olof Johanssons centerparti trodde förmodligen (jag som aktiv på riksnivå gjode det också) att man skulle fortsätta regera med de andra borgerliga om man fick chansen, eller gå i opposition mot en röd regering.
Men en röst på centerpartiet visade sig bli en röst på Göran Perssons ekonomiska politik. Olof Johansson inledde bara några månader efter valet 1994 ett nära samarbete med s-regeringen som skulle pågå i tre år. Var det detta socialdemokraternas väljare hade att ta ställning till inför valet? Nej. Centerpartiets väljare? Nej.
Utan tydliga regeringsalternativ som står emot varandra, flyttar makten bort från medborgarna och in i riksdagens korridorer.
Att två regeringsalternativ står emot varandra är därför i betydligt högre grad i överensstämmelse med det demokratiska idealet.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, kristdemokraterna, SAP, vänsterpartiet, miljöpartiet, alliansen, regeringen, regeringsalternativ)