Vad är att vara konservativ?

Göran Skytte har en tankeväckande kolumn i Svenska Dagbladet idag, Vi är reformister, inte revolutionärer, där han skriver:

Därför blir jag – i all enkelhet – nyfiken när vänsterns intelligensaristokrati [inom Arena] plötsligt dyker upp och identi­fierar mig med ”konservatismen”. Bland annat av följande skäl: jag själv betraktar ju socialdemokratin som den stora konservativa kraften i svensk politik. Och jag är inte sosse.
Det är socialdemokratin som med fasa ser på varje form av förändring, det är socialdemokratin som längtar tillbaka och vill ”återställa”. Och i värsta fall blir denna vänsterkonservatism ibland reaktionär: i klartext avser jag LO.

Ja, och i denna mening är inte heller jag konservativ. Jag vill inte värna det bestående: socialstatens förmynderi.
Göran Skytte diskuterar sedan ”den folkliga konservatismen” som handlar om försiktighet, om trygghet hellre än risk. Jag är inte konservativ i denna mening heller. Jag vill förändring, bort från stor stat och synen på människan som hjälplöst offer, som alltid känner sig ”kränkt”.
Ändå kallas också jag ibland för konservativ. Jag tror det beror på att jag gärna lyfter fram äldre värderingsmönster, jag gillar att tala om dygder och moral. Om ansvar i frihet. Om hur vi som människor växer genom att själva möta och svara på livets utmaningar. Denna filosofiska diskussion på Aristotelisk grund tillhör en äldre tradition som hamnade i onåd under 1900-talets värdenihilistiska era.
När dygder och moraliska värderingar nu kommer tillbaka i samhällsdebatten, bland annat genom diskussioner på kristen grund, upplevs det som konservativt. Och på ett sätt är det så: tillbaka till rötterna, till våra djupare värderingar om människovärde och människors eget ansvar. Bortom partiprogram och andra ytliga materiella mål.
Men att upprätta denna människors individuella frihet handlar inte om försiktighet och skynda långsamt, som Göran Skytte talar om. Tvärtom delar ju jag det neokonservativa perspektivet om att de mänskliga fri- och rättigheterna är universella och ska omfatta alla människor på jorden. Iraker, zimbabwier och kineser har samma rätt till frihet som vi i väst. Och det är vår plikt att verka för deras frihet och demokrati på alla de sätt vi kan.
Jag uppfattar detta som en mycket stark förändringsagenda. Bort från 1900-talets ideologiska motsättningar och kamp för de universella människovärdena. Och i denna kamp upplever jag vänstern som de främsta motståndarna — de som vill upprätthålla status quo och ger diktaturer och tyranner sitt passiva stöd.
Återigen konstaterar jag att etiketter i politik och ännu mer så när det gäller värderingsmönster ofta förvirrar mer än de klarlägger. Men diskussionen är spännande. Och jag hoppas den fortsätter att breddas, så som nu sker. I det ska vänstermagasinet Arena ha en eloge.
(Andra intressanta bloggar om , , , ,, , , , , , )