I Folkbladet bemöter Widar Andersson min analys igår (här) om att s-mp-utspelet om en öppen dörr till höger, Stjernkvist har en räv bakom örat:
Jag håller inte för otroligt att en eller annan tanke av det slag som Dick Erixon antyder kan ha farit genom den politiske räven Stjernkvists huvud under artikelförfattandet. Men det vore synd att förminska debatten till enbart en diskussion om maktspelsteorier.
Hårt fastlåsta block är inte befrämjande för utvecklandet av sund och rationell politik. En allians/koalitions smärtgräns sätts inte vid Sveriges bästa utan vid vad det minst stryktåliga allianspartiet står ut med. Blockpolitiskt regerande har sitt pris i form av märkliga bidrag, konstiga järnvägsbyggen, svårförklarade skatter och utdragna långbänkar.
Så sant. Partierna borde rent allmänt vara mer intresserade av att sätta landet främst och rösta för goda förslag från motståndare när de sakligt sätt är goda. Och man borde kunna säga nej till dåliga förslag, även när de kommer från politiska vänner. Landet och svenska folket borde stå i centrum.
Men Widar Andersson bemöter inte min huvudinvändning, att folket i val har rätt att avgöra inriktningen på politiken — borgerlig eller socialdemokratisk. Organiserat samarbete över blockgränsen berövar folket den grundläggande möjligheten och flyttar makten till korridorerna i Stockholm.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, Sahlin, vänsterpartiet, miljöpartiet, moderaterna, centern, folkpartiet, kristdemokraterna, alliansen, regeringen, blockpolitik,)